Rapport från projektbesök 21 november – 4 december 2015

Till hjärtat av Karib

bild11
Utsikt över skogen

Byn Ayarama och tunayanafolket, för mig smått magiska namn förknippade med det inre av Karibkorridoren, världens största skyddade regnskogsområde. Efter två timmars färd med djungelflyget över intakt regnskog, avbruten av enstaka floder, landar vi på en minimal landningsbana vid Ayarama. Byns ledare ”hövdingen” Chajkuman tar emot med välkomstkommitté i traditionell skrud och vapen. Bland annat finns hövdingen Kuruci med från den närmsta byn Turuni, som utgör den enda andra tunayanabyn i Karib, belägen uppemot två dagsturer med båt därifrån.

Mötet med tunayana skedde i glädjens tecken efter det av statsmakten nyligen tagna beslutet om skapandet av territoriet på 22 000 km2 för dem samt grannfolken kaxuyana och kahiyana.

Tunayanafolket bodde fram till 1970-talet i ett flertal byar i regionen, när de av missionärer och deras ombud förmåddes att flytta till dels engelsktalande Guyana, dels Franska Guyana för att få Guds lära under kyrklig ledning. Flytten så långt bort orsakades av att missionärerna var förbjudna att verka i Brasilien. Tunayana var känt som ett krigarfolk och de fick lära sig att sluta med detta, liksom med målning av kroppen och åtskilliga andra seder. En detalj som Chajkumans pappa, den tidigare hövdingen Kabá, berättade för oss var att männen fick klippa av sitt hår därför att de fick höra att de liknade kvinnor.

Det som blivit Karibkorridoren tömdes helt på tunayanas, liksom grannfolket kaxuyanas flera dagsfärder bort. Många dog av sjukdomar i kontakten med de vita. Tunayanas fördes ihop med andra stammar med andra språk och kulturer i två stora byar på tusentalet personer. Många trivdes inte och längtade tillbaka, men blev förbjudna att flytta. I den ena byn upphävdes förbudet först när en stark och karismatisk pastor dog. 2003 påbörjades återflytten till, och grundandet av, byn Ayarama under ledning av Kabá, och 2007 kom turen till byn Turuni under ledning av Kuruci.

bild21
Möte

Byarna är belägna i anslutning till gamla boplatser intill Trombetasfloden, en biflod till Amazonas. Där finns rikligt med fisk och läckra fiskarter utgör stapelfödan, tillsammans med maniok. Vi blev bjudna på utsökta kollektiva fiskbufféer under vår tid i Ayarama.

Som medresenär hade jag min kollega från Regnskogsföreningen, Mikael Stenberg, naturkunnig och med stor erfarenhet från olika regnskogar. Han kunde konstatera att jakttrycket var lågt; han observerade två uttrar i floden, som lätt utrotas lokalt men som uppenbarligen inte jagas av tunayana. Vrålaporna hördes från strax utanför byn, så de jagas inte heller ofta. Vidare sågs blågula arapapegojor som också brukar jagas så hårt för burhandeln och sina vackra fjädrar att de lokalt utrotas nära byar, men alltså inte här. Micke är också en god fotograf och samtliga foton i den här rapporten är tagna av honom.

Regnskogsföreningen och vår partner, den brasilianska miljöorganisationen ECAM, är överens om tunayanafolkets strategiska betydelse för det långsiktiga skyddet av Karib. Tunayanabyarna är, trots sitt avstånd från nedhuggningsfronten, på sikt inte ohotade. Centralt är stärkandet av tunayanafolkets sammanhållning och organisation. Med mig på resan var också ECAMs projektchef Pordeus samt Juventino som är president för AIKATUK ‒ organisationen för tunayana och de båda grannfolken kaxuyana och kahiyana. De båda samverkade bra i samtalen och mötena med tunayana.

Tunayana har genom projektet och tillsammans med grannstammarna deltagit i en månadslång utbildning till ”miljöagenter”, och har under året genomfört två stycken tiodagars expeditioner djupt in i sitt territorium. Ett illegalt läger för guldletare, för tillfället oanvänt, upptäcktes och förstördes. Expeditionerna gav tunayana möjlighet att återknyta till sina gamla marker och lära känna dem igen, vilket betydde mycket. På expeditionerna deltog en blandning av gamla människor, som kom ihåg allt från begravnings- och krigsplatser till lokaler för olika naturresurser, och unga som kunde lära sig från de gamla.

bild31
Den blågula arapapegojan lever i fred i den här delen av skogen

Även om Chajkuman tydligt ringde in vårt möte till hela byn, var det uppenbart att det var många som inte kom. En anledning är att tunayana av hävd låter hövdingen sköta policyfrågor och kontakten med utomstående. Vi diskuterade senare hur deltagandet ska förbättras till nästa möte. Ett sätt är att Angela, den unga universitetsutbildade kaxuyanakvinna som från början enbart varit konsult i projektet men som nu utvecklats till att bli en ledare, och som ska vara med på det mötet, har ett förmöte med byarnas kvinnor. Planen är att flyga till Ayarama, och därefter under en veckas tid ta sig nerströms till Turuni och den tredje byn Kaspakuru, bebodd av kahiyana, med dagslånga besök i varje by.

Vid genomgången av tunayanafolkets utmaningar framkom tydligt att det enskilt största problemet bestod i bristen på hälsovård, som bland annat medfört att barn hade dött. Det svenskstödda projektet saknar möjlighet att tillhandahålla sjukvård, vilket är en statlig angelägenhet. Det AIKATUK kan göra, med stöd från ECAM, är att lobba hälsovårdsministeriet så att det tar sitt ansvar, och det bestämdes att så ska ske. En av anledningarna till att ministeriet låtit bli att besöka Ayarama är landningsbanans alltför korta längd, vilket också är ett säkerhetsproblem för projektet och tunayana. Det kostar bara några tusen kronor i materialkostnad att förlänga grusbanan, och det beslutades senare att projektet finansierar detta, medan tunayana ställer upp med arbetskraften. Det beslutades också att projektet kan inköpa ny radioutrustning för byns kommunikation med omvärlden, för liknande belopp.

Hot mot Karib - avskogningen tar fart

Vid återfärden till den närmaste staden, Oriximina, blev sikten kraftigt inskränkt på grund av ett dis från hundratals bränder. Diset började snart efter starten, röken låg tät över det som är tunayanas marker, även om själva bränderna inte kan ses då de är belägna utanför reservatet, längre söderut. Det är första året det varit så här i denna del av Amazonas. Den kontroll av avskogningen i regionen, som skett genom skogsorganet IBAMA, har i praktiken upphört. Tidigare hade IBAMA två flygplan för detta baserade i Oriximina. Avskogningen ökar också i brasilianska Amazonas som helhet, med 16 procent från 2013 till 2014, även om detta ännu är långt under de tidigare högsta nivåerna.

bild41
Bränder i skogen

På sikt kommer nedhuggningsfronten, som med all sannolikhet domineras av avskogning för anläggning av bete för nötdjur, att nå Karib. I själva verket pågår redan avskogning i ett delstatligt delområde av Karib, Flota do Paru, som inte är ett strikt reservat utan öppet för hållbar utveckling med fortsatt regnskog och där seriösa, ”low-impact” hållbara timmeruttag finns. Men flera tiotal kvadratkilometer regnskog har huggits ner för anläggning av nötdjursbete, med stöd av borgmästaren i kommunen Prainha. Försök pågår att få delstaten att agera, i andra hand vänder man sig till den federala åklagaren och lyckas inte heller det återstår att vända sig till media. Samma kommun försöker också få till stånd en avstyckning av reservatet med 850 km2, vilket vore en katastrof om det gick igenom eftersom det skulle fungera som ett prejudikat. Det pågår genom storjordbrukslobbyn i brasilianska kongressen försök att legalt skapa förutsättningar för att minska redan bildade reservat. I Flota de Paru finns också ett samhälle med 5000 guldletare som ingen tar tag i. Flota do Paru, som med sina 36 000 km2 utgör en åttondedel av Karib, visar vad som kan hända om inte motkrafter mobiliseras.

Det finns ännu ett allvarligt hot. Ett planerat vattenkraftverk strax intill gränsen till Karib kommer, om det byggs, att hota Karib genom vägbyggen som kan möjliggöra massiv avskogning.

Kommunerna

Mot denna bakgrund arbetar projektet med att påverka kommuner att ta ett miljöansvar och ett socialt ansvar bland annat för urfolken. En oväntat stor framgång kom i augusti i år när avtalet ”Programa Territórios Sustentaveis” (”Program för hållbara territorier”) undertecknades, med 15 års arbetshorisont för att bland annat stärka civilsamhällets roll och få till stånd en hållbar utveckling i kommunerna Oriximina (som med 110 000 km2 utgör Brasiliens fjärde största kommun och innefattar större delen av det nybildade reservatet), Terra Santa och Faro. De tre kommunerna täcker det mesta av den västra delen av Karib. Avtalen skrevs mellan ECAM och två andra NGO:er å ena sidan och respektive kommun å andra sidan.

bild51
Landningsbana i djup urskog

Vårt besök var koordinerat med seminarier hos två av kommunerna, där förberedande diagnostiska undersökningar presenterades inför ledarskapet och befattningshavare i kommunerna. Detta har lett till att urfolkens behov är medtagna i utformningen av Oriximina kommuns arbetsplan, vilket är tämligen unikt. Ett progressivt bolag med bauxitgruvor med anknytning till dessa tre kommuner och som ECAM byggt en relation till, har varit en viktig stödjande part i detta. Det finns dock två olika falanger inom gruvbolaget, varav den ena vill utveckla ett reellt stöd till lokalbefolkningarna medan den andra, som blivit starkare, föredrar glättiga PR-projekt. Det kan bli fråga för oss att ta kontakt med ett skandinaviskt företag; det norska företaget Hydro förhandlar om att öka sin ägarandel i gruvbolaget från 5 till 45 procent.

Kommunerna visade upp en positiv syn på seminarierna, som dock ännu är allmänt hållna och breda till sitt upplägg med en helhetssyn på kommunerna inklusive villkoren i städerna. Vad händer i en situation när det blir mer specifikt och det kan hetta till? Oriximinas borgmästare är tillika kommunens största ranchägare, och har ombesörjt att kommunen delfinansierat ett slakteri i staden, med motiv att stödja alla boskapsägare. Det lär vara han själv som har störst nytta av slakteriet.

Föreningarna för urfolk och slavättlingar i Karib

Urfolkens närvaro, organisering och välfärd är centrala för legitimiteten och skyddet av Karib, som består av en mosaik av stora urfolksterritorier respektive strikt ekologiska reservat samt skogsreservat med möjlighet till hållbara uttag. Vårt besök blev föredömligt koordinerat även med en tredagarsutbildning för sju urfolksföreningar i Karib. Förutom AIKATUK och dess tre urfolk, är det APIM respektive APITMO vilka representerar de folk som går under samlingsnamnet wai wai (boende vid den övre respektive nedre delen av Mapuerafloden); den nybildade kvinnoföreningen AMIRMO som representerar urfolkskvinnorna från folken tillhöriga de tre nämnda föreningarna; CPGH som representerar hixkariyanafolket; samt två föreningar för urfolken i Tumucumaque territoriet: dels APIWA som representerar apalai- och waianafolken, dels APITIKATXI som representerar tiryo, kaxuyana (de som inte flyttat tillbaka till sitt ursprungsområde) och txikiyanafolken.

bild61
Representanter från kvinnoföreningen AMIRMO

Varje förening fick skicka tre personer, och de hade rest långt, de flesta i några dagar. Det tyder på en god motivation, vilket också visade sig under utbildningen som de deltog i med stort engagemang. Det var ett helt nytt ämne som behandlades; under god pedagogisk ledning från ECAM fick de lära sig att formulera och skriva enkla, mindre projektansökningar till myndigheter och stiftelser.

Jag tog tillfället i akt att samtala med personer från alla föreningarna, mestadels yngre personer som talar portugisiska. Påfallande var det uttalade behovet hos flera folk att återerövra och stärka sin kultur, som tagit stryk vid kontakten med det vita samhället.

Vi träffade separat också en annan typ av förening, som representerar quilombolas, ättlingar till slavar från Afrika. De bor i områden som gränsar till kaxuyana-, tunayana- och kahiyanafolken. Det var framgångsrika förhandlingar, möjliggjorda av projektet, mellan dessa folk (AIKATUK) och quilombolas för att lösa markkonflikter dem emellan, vilket skapade förutsättningar för bildandet av dessa urfolks territorium. Quilombolas är löst organiserade i ett antal föreningar på bynivå, med en samlingsförening för alla, och det var den karismatiske ledaren och kämpen för den senare som vi träffade. Avsikten är att arbete med quilombolas ska ingå i den kommande treåriga projektansökan som ska lämnas till Forum Syd. Medan organisationsförstärkning är något som faller quilombolas naturligt, är skydd och skötsel av naturresurser mer nytt och detta kommer bli en utmaning.

Genomgång av 2015 års arbete

Vi använde oss av det formulär ”self-review monitoring report” som Forum Syd tillhandahåller för en enskild årsrapport. Med mig på detta skulle vara, förutom ECAMs projektchef Pordeus och ECAMs chef Vasco, även AIKATUKs president Juventino samt Angela Kaxuyana. Så blev det inte. Ett lagförslag i den brasilianska kongressen om att kunna minska på redan skapade reservat för urfolk och för natur hade hamnat i skarpt läge. En stor manifestation med tillhörande lobbying och möten arrangerades och Juventinos och Angelas närvaro där var viktig. Genom att de senare fick kommentera, och även gjorde tillägg och ändringar i self-review rapporten, kan ändå AIKATUK ses som medverkande.

bild71
Karta över quilombolas mark

Utgående från det till portugisiska översatta formuläret med förklaringstext, gick vi genom det gångna årets arbete. Arbetet i år har löpt osedvanligt bra utan något större olösbart problem. Därtill fick vi dels den oväntat snabba jättebonusen med reservatsbildningen, dels den oväntat stora framgången med de tre kommunerna. Bland allt annat som hänt under året vill jag lyfta fram den konferens för urfolk från delstaten Pará som skedde i kaxuyanas by Chapeu, med över 200 deltagare. Jag besökte byn för två år sedan – den har 50-talet invånare, att de klarade logistiken! Kaxuyana och systerfolken var stolta över att de och AIKATUK fick denna ära, bara cirka 15 år efter återkomsten från landsförvisningen genom missionärerna. En annan rolig sak är att kaxuyanafolket, som till skillnad från tunayanafolket inte bor så långt in i reservatet, utan tvärtom nära gränsen mot bebyggda områden, vill etablera en ny by. Denna, är det tänkt, ska strategiskt placeras långt in i reservatet vid Cachorrofloden. Tanken med det är att stärka kontrollen och legitimiteten över territoriet.Vi fick anstränga oss för att hitta något viktigt negativt. Stärkandet av kvinnors roll har till största delen gått över förväntan. Två av de fyra i AIKATUKs styrelse är nu kvinnor, vilket är något helt nytt. Många kvinnor deltar på mötena. Kvinnoföreningen har bildats, på ett möte där kaxuyana stod som värdar för 27 kvinnor från andra folk ‒ medan männen lagade maten! Störst framsteg har gällt just kaxuyana, medan tunayana inte visat samma mottaglighet. Det var dålig uppslutning från tunayanakvinnorna, och det berodde inte enbart på det mycket längre avståndet för dem att färdas. Tvångskommendering är inget alternativ, utan vi hoppas att genom förmöten med kvinnor i tunayanabyarna kunna få igång en förändring (se ovan).

Tidpunkten för resan var läglig vad gäller årsrapporten, eftersom de evenemang som besöktes, och den projektresa som gjordes, utgjorde de sista aktiviteterna för året gällande urfolken. Den aktivitet av betydelse som kvarstår är ECAMs eget årsmöte som har inverkan på dess egen kapacitetsförstärkning.

Möten på ECAMs huvudkontor i Brasilia

Framtida arbete

Olika smärre justeringar, inom projektets ramar, diskuterades inför 2016 års arbete. Med tanke på att avskogningen i år tagit fart i området söder om Karib och att det med all sannolikhet främst handlar om avskogning för nötdjursbete, beslöt vi att inom ramen för arbetet med att påverka kommunerna specifikt införliva frågan om nötdjur och boskapsägare. Från 2017 kan det också bli fråga om att börja arbeta med andra kommuner, andra än de tre som projektet redan arbetar med, vad gäller boskapsägarna. Det blir då kommuner längre österut, inklusive möjligen ovan nämnda Prainha.

Den treåriga projektansökan för 2017‒2019 som vi ska lämna den första maj till Forum Syd diskuterades ingående, ämne för ämne och urfolk för urfolk, samlade i de sju ovan nämnda föreningarna. Vi beslöt att samverkan med quilombolas ska ingå i ansökan. En liten detalj jag vill nämna är att även de ”självständiga urfolken”, det vill säga de enstaka grupper på uppemot troligen några tiotal individer vardera som lever i Karib utan någon kontakt med samhället, ska ingå som målgrupp. Integriteten för dessa spillror av samlare och jägarefolk, som bara finns kvar på enstaka håll i Amazonas och på Nya Guinea, skyddas genom att säkerställa Karib.

Inriktningen av treårsprojektet är klart, medan detaljerna finslipas, dokumenteras och budgeteras den kommande tiden, så att vi har ett slutligt förslag att resonera kring i mars.

Mango – finansiell hälsokontroll

En ”finansiell hälsokontroll” gjordes av ECAM, utifrån den portugisiska versionen av ”Finansiella diagnostiken – Mangosystemet”. 60 frågor genomgicks, uppdelade på Planering och budgetar, Bokföringssystem, Finansiella rapporter, Intern kontroll, Hantering av finansiärer, samt Personal. Jag har en bakgrund som revisor och hade därför ingen svårighet att följa och delta i samtalen vid enskilda frågor. Jag kompletterade därutöver genomgången med samtal med ECAMs finanschef, administrativa chef och bokförare, samt gjorde slumpmässiga kontroller på underlagen för några av frågorna.

ECAM fick 290 av 300 möjliga poäng i den ”finansiella hälsokontrollen”. Då ”dömde” vi ändå till ECAMs nackdel vid poängsättningen. 241‒300 poäng ger resultatet ”mycket bra”. Det här överensstämmer med min tidigare bedömning att redovisning och finansiell kontroll hos ECAM har hög kvalité.

/Ulf Rasmusson, Regnskogsföreningen, tillsammans med Mikael Stenberg, 26 dec 2015