resebild 16 liten
Kanahtxe berättar för Ulf om återkomsten till deras land

Vi landar med det lilla planet på djungelbanan vid tunayanabyn Ayarama. I år ska vi ta oss tillbaka nedströms Trombetasfloden, en biflod till Amazonasfloden och besöka urfolksbyarna på vägen, med tunayanabyn Turuni som första anhalt. Det är först nu jag riktigt inser hur avlägset tunayanabyarna ligger. Från Ayarama blir det, ej inräknat mötestiden, tre dagsfärder (varav två på elva timmar vardera) med utombordare under brännhet sol till byn Cachoeira Porteira, den sista utposten av ”civilisationen”...

Läs reserapporten i sin helhet här nedan. 

 

Ulf Rasmusson, Regnskogsföreningen

Reserapport 20 september – 7 oktober 2016

 

1  Färd till tunayana- och kah´yana-folken.

1 final

I ljusare grönt syns det sista nötdjursbetet.

Den första halvtimmen flyger vi över avskogade områden. På bilden till höger är vi några mil från Oriximina, och ännu är betesfälten för nötdjur många och stora. 

Nedhuggningarna blir färre och färre, på bilden har vi kommit till det sista nötdjursbetet. Så långt har avskogningsfronten kommit.

 

 

 

 

 

 

 

2 final
Orörd regnskog i Karibkorridoren

Sedan är det orörd regnskog under närmare en och en halv timmes flygning närmare 25 mil över det förra året bildade urfolksterritoriet Katxuyana Tunayana, som utgör en del av den väldiga Karibkorridoren. 

 

 

 

 

 

 

 

sova i flt16 liten
 Sovplats på väg till byarna

Vi landar med det lilla planet på samma djungelbana som förra året, vid tunayanabyn Ayarama som förra årets reserapport berättar om. Det här året ska vi ta oss tillbaka nedströms Trombetasfloden, en biflod till Amazonasfloden, med besök i urfolksbyarna på vägen med tunayanabyn Turuni som första anhalt. Det är först nu jag riktigt inser hur avlägset tunayanabyarna ligger. Från Ayarama blir det, ej inräknat mötestiden, tre dagsfärder (varav två på elva timmar vardera) med utombordare under brännhet sol till byn Cachoeira Porteira, den sista utposten av ”civilisationen”, från vilken det är 12 timmar med passagerarbåt till närmaste stad, Oriximina (vid det här tillfället fick några av oss flyga åter från CP, som har en landningsbana). Jag vågar inte tänka på vägen tillbaka, uppströms. Vid två tillfällen fick vi bära all utrustning och drivmedel, och dra kanoten över stockar, för att komma förbi större vattenfall. En gång hann vi inte fram till nästa urfolksby före mörkret och övernattade i regnskogen, i hängmattor under ett plastskynke.

 

4 final

Det är inte ofarligt att ta sig fram, med frekventa grund och strömt vatten, men Chajcuman, hövdingen från Ayarama, visade skickligt vägen från sin position i fören på kanoten. När vi for nerför små vattenfall kändes det som att kanoten skulle kunna slå runt, liksom när vi gick på grund, men då hoppade Chajcuman med flera i vattnet och fick loss oss. Det här är tunayanas och kah´yanas gamla områden genom århundraden, som de fick lämna för franska Guyana och engelsktalande Guyana runt 1970 genom missionärers och militärdiktaturens försorg. Trots reseavstånden flyttar de nu tillbaka, så stark samhörighet känner de med sitt ursprung och sina gamla marker trots att de aldrig bott här, bortsett från ett mindre antal äldre. Vid nästa by, kah´yanas by Kaspakuru vid Trombetasfloden, berättar hövdingen Simao hur hans far alltid talade om att han ville återvända. Det ville Simao och hans familj och släktingar också, fast de aldrig bott här. Först flyttade de närmare, till Nhamundafloden där de grundade en by i en region med andra urfolk. Vid Trombetas fanns inga urfolk alls vid den tiden, men 2010 flyttade de till och grundade Kaspakuru, exakt beläget där den gamla byn låg. Simaos far grät när han återsåg Kaspakuru. Att de vågade sig på flytten då berodde på att katxuyanas, det tredje folk som projektet jobbar mest intensivt med – och som också bortförts – då flyttat tillbaka till Cachorrofloden, en biflod till Trombetas, någon dryg dagsfärd bort och där grundat två byar.

 

6 final

Från höger Kanahtxe, hans maka och Angela.

 

En by till, Arasá nära Kaspakuru, bildades i januari i år, med hövdingen Kanahtxe som är bror till Simao och som också berättade livligt om återkomsten.

 

 

 

 

 

 

 

 

7 final
Från vänster Kanantxe, Angela, Pordeus, Juventino.

Bilden till höger är från byn Arasá, ett nybygge i regnskogen, ännu utan väggar på husen. I byn Arasá bor nu fyra familjer med 23 personer. Kanahtxe tror att det kommer att bli kanske 50 personer när inflyttningen är klar. Det finns en till sådan ny/återetablerad by i närheten, Pur´homiti, som har blandad befolkning med katxu- och kah´yanas. För alla återvändarna har det betytt mycket att urfolksterritoriet Katxuyana – Tunayana bildades i oktober 2015. De återkom gång på gång till hur viktigt detta erkännande från den brasilianska statsmakten var för deras trygghet och känsla av att ha kontroll över sin region. Det tål att upprepas: utan det stöd som projektet möjliggjort hade detta inte kunnat ske och det känns nästan overkligt bra att ha nått denna framgång, som kom oväntat snabbt.

 

8 final
Till vänster berättar hövdingen Kanahtxe för mig.

 

Det finns nu totalt nio byar i detta urfolksterritorium, varav fem längs Trombetasfloden, som alla besöktes under den här resan, och fyra längs Cachorrofloden, varav två är nybildade. Det är bra att det blir fler byar, det blir bättre försvar och bättre legitimitet för territoriet och indirekt också hela det väldiga Karib. Territoriet är på 21 800 km², det vill säga tämligen exakt dubbla Skånes storlek. Byarna med odlingar är som små prickar i ett hav av regnskog.

”Yana”, som varje folks namn slutar på, betyder just ”folk”. ”Tuna” betyder vatten, ”kah´” betyder den stora himmelsfloden och ”katxu” syftar på Cachorrofloden som det folket bor vid. Katxuyanas och kah´yanas talar samma språk, medan tunayans språk är helt annorlunda. De förstår ändå varandra eftersom de flesta lärt sig tiryospråket under landsförvisningen, då de kommit att bo ihop med folk från den stammen. Även om skillnaderna är mindre nu, finns det olikheter mellan katxuyanas och kah´yanas kultur. Till exempel undviker kah´yanas kött från många djur. Angela har efternamnet Katxuyana, men på den här resan fick jag reda på att hon i själva verket är kah´yana.

 

10 final

Från höger Juventino, båtkaptenen hövdingen Chajcuman och hans maka.  

2  AIKATUK

Med mig på resan var nyckelpersonerna Juventino, självlärd president för de tre folkens organisation AIKATUK, och Angela, den unga akademiskt utbildade urfolkskvinnan som fungerar som konsult för AIKATUK samtidigt som hon gradvis kommit att axla en roll som urfolksledare. Det är komplicerat att leda en urfolksorganisation, det finns många fallgropar med konflikthärdar, de har båda blivit hotade utifrån och baktalade. Många urfolksorganisationer har stora problem men AIKATUK fungerar, till stor del tack vare det skickliga och hängivna arbetet från Juventino och Angela, grundat på återkommande möten i byarna och uppvaktningar hos myndigheter och politiker ända till landets huvudstad. Tala om att ha en fot i varje värld! Juventino och Angela kompletterar varandra bra, och Juventinos roll har underlättats kraftigt när Angela vuxit in i arbetet. De är ständigt i farten. Veckan innan hade Juvenino varit i tunayanabyn Turuni med en åklagare angående en mindre återstående markkonflikt, och veckan innan hade han och Angela varit i en annan by med den katolska kyrkan. 

Från början såg urfolken AIKATUK som någon som skulle dela ut allmosor, skadade som de var av agerandet från den statliga ”indianskyddsbyrån” FUNAI. Nu börjar många av framför allt de yngre, men också ledarna bland de äldre, att förstå att AIKATUK är deras organisation, där man tillsammans kämpar för att göra det bättre. Att den gamla inställningen fortfarande finns kvar, i detta fall överförd på mig och Regnskogsföreningen, framgick när jag fick en framställan om att finansiera en båtmotor för den by vi då besökte. Det var lätt att förklara att det inte var min/vår roll att ge stöd på det viset, utan att allt går via ECAM och AIKATUK, enligt planering som gjorts ihop efter samråd med urfolken genom deras ledare.

Med mig på resan var också Pordeus, projektchefen hos vår samarbetspartner ECAM. Han låter AIKATUK bestämma, göra upp dagordning för möten och leda. Pordeus bistår vid planeringen, ger råd, hjälper till att lösa problem, och skriver rapporterna från mötena. Det är han som bäst kan redogöra för när något inte kan finansieras. Han kan ta fram förslag, men det är AIKATUK som accepterar eller förkastar. När telekontakt finns samråder Pordeus två till tre gånger över Skype med Vasco, chefen på Ecam som är baserad i Brasilia. ECAMs klippa Beto ordnar logistiken och mötte upp i Arasá.

12 final

 

3  Möten i byarna

Vi hade mindre, informella möten i varje by. Det samlade mötet skedde i Arasá, med ledarna från byarna vid båda floderna närvarande samt fler från byarna utmed Trombetasfloden. Jag återsåg också ledare från byar vid Cachorrofloden som jag träffat under mitt första besök i Karib, bland andra Warichuru från byn Chapeu och Candido från byn Santidade. Candido har för ovanlighetens skull endast ett portugisiskt klingande namn; de flesta har både ett på det egna språket och ett på portugisiska.

Halva dagen deltog vi alla, det vill säga även ECAM och jag. Varje ämne, från de olika kurserna till de stora möten som organiserats, diskuterades. På slutet av dagen fortsatte urfolken att mötas utan oss. 

13 final
Bild från första modulen i utbildningen till ”miljöagent”.

 

En kurs som visat sig uppskattas mycket är den för ”miljöagenterna”, som vi hoppas ska bli en plantskola för utveckling av yngre ledare. Fem av de som närvarade i Arasá hade deltagit i den första modulen. ”Bra men svårt” var omdömet om den första modulen i utbildningen, som bland annat täckte avfallshantering i byarna, vattenkvalité, miljöutbildning, biologisk mångfald, lagstiftning runt skyddade områden. Dock deltog ingen från tunayanabyarna Ayarama och Turuni, på grund av den långa resan. Jag tog upp frågan med ECAM, och vi är överens om att en miljöagentkurs behöver hållas i någon av dessa båda byar bara för tunayana. Tunayana har en särskilt stor strategisk betydelse. Deras byar finns ungefär i det geografiska centrumet av Karib, och de måste också kunna bli ”miljöagenter”. Pordeus hade märkt att jag hade en särskilt stark känsla för tunayana, och detta får inte visas för de andra folken. För säkerhets skull gjorde jag klart, när jag talade inför alla, att alla folken längs både Trombetas och Cachorrofloden finns i mitt hjärta.

En annan aktivitet som uppskattats är expeditionerna för att bevaka regionen, vilket visat sig bli ett värdefullt sätt för urfolken att lära känna sina gamla marker på nytt och upptäcka eller förebygga invasioner. Det hade dock behövts ytterligare drivmedel för att nå ända dit man ville. Tyvärr har expeditionerna fått ligga på is i en tid; en planerad expedition hade fått avbrytas, då FUNAI blev uppbragt över att inte ha informerats i förtid, med risk för att okontaktade urfolk skulle kunna ha störts. Tunayna, kah´yana och katxuyana vill absolut inte komma i kontakt med okontaktade. De vet att policyn är att inte få kontakt med dem och dessutom är man rädd för dem; innan kontakten krigade man med varandra. Missförståndet håller på att klaras ut, så att expeditionerna kan återupptas. Man vet vid vilka bifloder som de okontaktade lever, så att expeditionerna inte går dit. FUNAI och den kristna organisationen CTI, som stöder skyddet av de okontaktade, blev å sin sida hårt kritiserade av urfolken för att inte ha kontaktat AIKATUK inför sin expedition avseende de okontaktade, vilket de bad om ursäkt på på AIKATUKs generalförsamling. 

Kostnadsersättningar ges till de som deltar i expeditionerna, för att täcka kostnader och inkomstbortfall när de inte är hemma i byarna. Dagersättningen, i svenska pengar drygt 100 kronor, är tagen från en schablontabell som FUNAI har. Det handlar om runt 10 dagars expedition för 5-6 deltagare per gång. Flera deltagare yrkade på högre ersättning, utifrån att kostnaderna är större. Här blev det Pordeus som svarade. Det är inte meningen att projektet ska betala något som liknar löner för en sådan sak; det är inte motiverat att betala löner till urfolk för att de ska skydda sitt land. Expeditionerna är uppenbarligen till glädje och nytta för urfolken, och då får man nöja sig med den kostnadsersättning som ges.

Här kan inflikas att Juventino bara har en kostnadsersättning för sitt arbete trots att han arbetar mer än heltid för AIKATUK. Det skulle underlätta med en riktig lön till honom, men det steget har inte tagits bland annat därför att det på sikt riskerar att leda till en utveckling som försvagat åtskilliga urfolksorganisationer: att mindre lämpade personer får ett incitament att söka och vinna presidentposten till stor del utifrån utsikten att få en lön.

14 final
Kursdeltagaren Zenaida från byn Kaspakurus i möteshuset (tv:n använd för dvd-visning vid utbildning).

 

AMIRMO är kvinnoföreningen för urfolk i kommunen Oriximina. Den omfattar de fem folk projektet jobbar mest med (de två första nivåerna, se avsnitt 8) men har kommit att främst representera wai-wai-kvinnorna. Även om AMIRMO är svag och utan resurser, är det viktigt fortsätta bjuda in AMIRMO till olika evenemang, vilket stärker wai-wai-kvinnorna. Vad gäller kvinnorna i de andra folken måste stödet gå direkt via projektet. Här har vi sett till att det blir kvinnligt deltagande på kurserna. Zenaide, en kvinna från Arasá, berättade med auktoritet och inlevelse om mötet för urfolkskvinnor i byn Santidade i juni, som hade ett fokus på hälsovård, särskilt preventivmedel och förlossning. Angela talade där om kvinnors lagenliga rättigheter. Där fanns också en föreläsare från hälsovårdsministeriet, och en annan som talade om mental hälsa. Bortsett från Pordeus, som fick tillstånd att närvara men endast för att anteckna för att kunna skriva rapporten, deltog endast kvinnor. Detta uppskattades, då det blev en öppnare atmosfär och alla vågade tala.

Utvecklingspotentialen är stor. När jag ställde en mer generell fråga om kvinnligt deltagande i olika sammanhang, var det inte Zenaide eller någon annan kvinna som svarade, utan manliga ledare. Kvinnorna satt på en bänk bakom männen. AIKATUK har nu två kvinnor och två män i styrelsen, men, trots utbildning och möten, är det i praktiken ännu Juventino som styr det mesta. Han är ingen bromskloss, men är baserad i staden Orixmina som utgångspunkt för alla externa kontakter. Detta har varit nödvändigt för utvecklingen av AIKATUKs starka position i förhållandet till organ som åklagarmyndigheten på delstatlig (delstaten Pará) och federal nivå, miljömyndigheten i Pará, hälsovårds- och utbildningsmyndigheterna. De andra tre i styrelsen är baserade i byarna och det är inte lätt för dem att komma in i arbetet, men sakta går det framåt i första hand inom byarna.

15 final

Vy från Trombetasfloden över Kaspakuru, med möteshuset till vänster.

 

4  Stormöten / kurser

Generalförsamlingen – årsmötet – för AIKATUK i år ägde rum i juli i Kaspakuru, grundad 2010. 132 personer deltog! Så det var fullt i byn, som har 8 familjer med 32 invånare, men med ett stort möteshus. Det var kvinnor som koordinerade logistiken, de yngre fiskade och bidrog med maten. Det blev en stor manifestation, där även de andra i projektet ingående urfolkens organisationer deltog. Flera icke urfolksorganisationer, både statliga och enskilda, deltog också, bland andra ovan nämnda FUNAI och CTI som inriktar sig på att stödja okontaktade; tidigare nämnda dispyt om detta klarades upp på generalförsamlingen. Bland andra frågor som behandlades märktes den framtida demarkeringen av territoriet. Det återstår några steg innan territoriebildandet är helt juridiskt avklarat. Det viktigaste framöver är demarkeringen, vilket innebär en fysisk avgränsning genom stolpar och plakat längs den många tiotals mil långa gränsen. Även om mycket av gränsen går längs floder, blir det dyrt och är kostnadsberäknat till 1,5 miljoner reais (3,3 miljoner SEK), att betalas av statsmakten. Men själva territoriebildandet är det i särklass enskilt viktigaste steget, och det är avklarat.

En händelse som firades var en dom från hög instans som av miljöskäl förbjudit utbyggnaden av ett jättekraftverk vid gränsen till Karib, som skulle inneburit vägbyggen med mera med potentiellt enorma konsekvenser. 

16 final
 Möteshuset i Kaspakuru.

En kurs i grundläggande föreningsskötsel, med deltagande av fyra urfolksföreningar inklusive AIKATUK, ägde rum i juni i år. Tyngdpunkten låg på bokföring, som man får hjälp med av extern part. Där gäller det sannerligen för urfolken att kräva eller framställa ordentliga kvitton/ fakturor och hålla reda på dessa, att hålla namnen på sina styrelseledamöter uppdaterade i föreningsregistret med mera. Många är de urfolksorganisationer som knäckts av att de inte kunnat hantera pengar och redovisning, vilket om inte förr visat sig vid bokslutet. Vi har gått försiktigt fram i projektet; alla AIKATUKs utlägg har hittills betalts direkt av ECAM. Från 2017 ska mindre medel börja överföras till AIKATUK, som får stöd från en bokföringsfirma med frekvent redovisning till ECAM.

Mötet i mars i år i byn Santidade mellan fem urfolksföreningar för erfarenhetsutbyte var ett annat stormöte som jag fick redogjort för. 

Det närmast kommande stora arbetet är etnozoneringen, där territoriet ska delas in i olika zoner, från strikt bevarande till zoner där jakt och växtsamling får ske och den lilla odlingszonen närmast byarna. Först diskuteras detta mellan AIKATUK och ECAM, därefter med ledarna. Från ECAM deltar förutom Pordeus även Meline, geotekniker baserad i Brasilia som ibland rycker in i projektet.

 

5  De okontaktade och tiden innan kontakten

Utifrån spår som setts är bedömningen att det sannolikt finns tre grupper med okontaktade i territoriet, som blev betydligt större, än vad det annars skulle ha blivit, på grund av önskemålet att skapa skydd för de okontaktade. Angela berättade att när det blev kontakt mellan vita och tunayana och kah´yanas på 1960-talet, ville en undergrupp till kah´yanas, ingaru, inte ha kontakt utan ”försvann”. Ingaru är sannolikt en, eller möjligen två, av de tre grupperna. Curuci, hövdingen i tunayanabyn Turuni, berättade att han i år vid ett tillfälle hört ljud från okontaktade och tunayanas har vid jakt sett fotavtryck och andra spår efter okontaktade. Man är mycket försiktig så att det inte blir någon kontakt.

Jag pratade med Una från Turuni, som var pojke när kontakten med de vita skedde. Han berättade om livet från tiden före kontakten. Man hade ingen odling, utan levde på jakt, fiske och insamling av en mängd växter (han nämnde särskilt paranöt samt växter eller frukter vid namn buriti, patawa och bakaba). Man använde pilbåge, men också sten i en slags lans för att döda däggdjur. Mat förvarades i blad och i keramik, och man höll elden bevarad i någon slags stor paranöt. Han beskrev från vilken växt man gjorde kläder för män. Han tycker att det är bättre nu, därför att man mer kan välja vad man vill äta. Då fick man hålla till godo med den frukt med mera som man hittade för stunden. Vidare är det mer praktiskt med moderna kläder, och han uppskattar saltet som nu finns för köttet. Det han också berättade om, utan att värdera, var vissa föreställningar och myter som man hade. Det var de sakerna han nämnde spontant. Han funderar inte på livet före kontakten. Det är som det är nu.

Ingen har tecknat ner något om berättelser från tiden innan kontakten för de här folken. Jag ska väcka frågan om någon mer systematiskt kan göra en djupintervju med Una, eller den äldre Kaba och hans fru från Ayarama, om tiden före kontakten, i AIKATUKs regi. Alla är tunayana, som är det sist kontaktade folket. Något som blir bevarat för framtiden, och sökbart på internet. Det har varit flera antropologer hos dessa folk, och det finns ett missnöje med att resultaten av deras arbeten inte gjorts tillgängliga utan stannat på deras institutioner. När vi kom till Ayarama med planet möttes vi bland annat av just en antropolog, som fick resa tillbaka i planet. Jag fick höra om tveksamheter runt hennes arbete.

 

17 final

Avfärd längs Trombetas. Plastdunkar med diesel.

6  Drivmedel och utrustning

Drivmedel är en utmaning i synnerhet för tunayana, då man måste ta sig hela vägen till vad som heter punkt 31, beläget vid Trombetas vid en väg som slutar 31 km norr om Cachoeira Porteira, för att skaffa diesel. Denna resa kräver i sig förstås mycket diesel. Wai-wai-folket, med många som kan rösta, har löst problemet genom att få en viss mängd diesel varje månad från borgmästaren/kommunen i utbyte mot att rösta på denne (eftersom man vet geografiskt hur många som röstar på vem, är det lätt att se hur enskilda byar röstar; behovet av bränsle är sådant att moraliska betänkligheter inte bör riktas mot urfolket). Tunayana, kah´yana och katxuyana är för få för att ha en sådan förhandlingsmakt, men de får ibland lite av wai-wai-folkets tilldelning. När drivmedel erhålls passar man förstås på att kombinera alla möjliga ärenden med båtresan, från sjukvård till försäljning. Det gäller också den tilldelning som kan fås för olika projektaktiviteter. Dieseln i övrigt får betalas med de knappa kontanta medel som finns, från de produkter man säljer typ farinha, banan och paranötter, och kontantstöd från statsmakten till pensionärer med flera. Beroendet av diesel är inte hållbart. Jag när en dröm om att det pågående genombrottet för batterier och solceller resulterar i batterier till överkomligt pris med hög kapacitet för starka elmotorer för båtar som klarar dessa långa flodresor, men det lär dröja länge än.

Överhuvudtaget är utrustning till byarna en mycket liten del av projektet, som främst handlar om kapacitetsförstärkning, utbildning, att stärka urfolkens organisationer, territorieskydd och att påverka myndigheter. Men någon utrustning är befogad, därför att det kan ge så mycket i det enskilda fallet och därför att det inte går att komma ifrån att det för AIKATUKs roll är viktigt på grund av den starka efterfrågan. Just båtmotorer är en sådan sak. Genom projektet och AIKATUK hade en båtmotor tillhandahållits för den mest isolerade byn, Ayarama, som var i skriande behov av denna. Det här blev dock fel – det ledde till stark avundsjuka från de andra byarna. Det finns successivt utrymme för fler motorer i projektet, och AIKATUK ska i möte med alla byledare gemensamt komma fram till en fördelning mellan byarna över tid.

En annan sak som beslutades var att skaffa billiga vattenpumpar, för att forsla vattnet från rena källor till byarna. Nu dricker man vattnet från floden, som i sig inte är förorenat men vars lera, löv med mera orsakar att särskilt barn kan bli sjuka. Vad gäller det gamla krigarfolket tunayana, vill de inte heller dricka flodvattnet därför att man då dricker släktingars blod efter alla bataljer som varit. Vidare ska vinschar införskaffas för forslingen av kanoterna landvägen vid de tre ställen där vattenfall hindrar att floden används. Det kommer bespara människorna mycket tungt jobb och också underlätta logistiken i projektet. Det handlar om tusenlappar i inköpskostnader.

18 final

 Kanotdragning över stockar förbi vattenfall.

 

En sak som inte ska projektfinansieras, trots vädjan från byarna, är radiokommunikationsutrustning, som är viktig för kontakten med avlägsna släktingar. Sådan utrustning ska tillhandahållas av hälsovårdsministeriet för att kunna påkalla läkarhjälp vid nödsituationer, och då gäller det att påverka för att få detta. Projektet ska inte ersätta statsmakten.

 

 

 

  

7 Quilombolas

Markkonflikter mellan urfolken och quilombolas, slavättlingarna, var svåra, men löstes i allt väsentligt efter långa förhandlingar, vilket ju var ett av villkoren för reservatsbildningen för urfolken. Dessa fick då offra en mindre del av sina gamla marker, som nu ingår i quilombolas reservat, bland annat det reservat som är närmast urfolken, på den östra sidan av Trombetas nära Cachoeira Porteira. Vi passerade den delen av Trombetas, och där syntes några enkla men trevliga boningar, drivna av quilombolas, för sportfiskare. I Cachoeira Porteira träffade jag den turistagent som organiserar sportfiskebesöken. Han berättade att sportfiskarna följer kravet i Trombetas att fångad fisk måste släppas tillbaka i floden, med en fångstmetod som minimerar skadan på fisken. Spänningar med urfolken kvarstår dock. En urfolksledare var kritisk till fisket, som han menar skadar deras eget fiske och vid något tillfälle ska ha använts som täckmantel för olaglig mineralprospektering.

19 final

Ivanildo när han lämnar av oss vid landningsbanan i Cachoerira Porteira. 

 

I det nya projektet, från januari, kommer samtliga nio quilombolaföreningar att ingå. Presidenten för den närmaste quilombolaföreningen, Ivanildo, som tillika äger ett av sportfiskehusen, är chaufför och ägare till den gamla lastbil som fraktar urfolk och deras varor de 31 kilometerna fram till Cachoeira Porteira. Han berättade för mig att vad gäller paranötter var det quilombolas som visat urfolken vid Trombetas hur dessa skulle skördas, och att quilombolas hade rätten att skörda paranötter vid vissa lokaler nära floden ända upp till Ayarama. Den föreningens mark uppgår till 2 280 km².

 

 

 

8  Andra urfolk i projektet

De olika urfolken i projektområdet är indelade i tre nivåer vad gäller medverkan i projektet:

Den mest intensiva nivån, med hela spektrumet av aktiviteter, omfattar AIKATUK med katxuyana, tunayana och kah´yana och pågår i det nybildade territoriet. Det har varit naturligt att fokusera allra mest på dessa folk här. Sedan de återvänt efter frånvaro under tiotals år, finns ett stort behov att stärka dem för att konsolidera deras närvaro här.

Nästa nivå omfattar urfolken wai-wai i föreningen APIM längs Mapurafloden, som har underföreningen APITMA, och hixkaryana i föreningen CPGH längs Nhamundafloden, som projektet kommer utöka sitt arbete med.  Dessa folk är mer talrika, särskilt wai-wai vars numerär ibland innebär en tendens till dominans och också medför ett visst politiskt inflytande. Deras projektmedverkan består framför allt i att APIM och CPGH välkomnas till alla utbildningar, därtill till större evenemang. De deltar också i andra aktiviteter. Exempelvis har wai-wai tidigare genomfört etnozonering via ECAM, och ECAM stöder APIMs kontor i Oriximina, i båda fallen med finansiering från annat håll.

För den tredje nivån begränsas medverkan till i första hand större evenemang där deras föreningar bjuds in, såsom AIKATUKs årliga generalförsamling, och det möte mellan alla urfolk i Karib som skedde i mars i år. De kan också medverka i någon enstaka utbildning. Detta gäller APITIKATXI med tiryoyana- och txikiyanafolken, och även en del katxuyana som förflyttats till söder om gränsen mot Surinam och inte flyttat tillbaka till Cahchorrofloden, samt APIWA. Ur projektets synvinkel bor dessa folk ännu mer otillgängligt än tunayana, och det skulle krävas dyra resor med små flygplan från respektive by vilket det saknas medel för. Men ibland finns ledare från föreningarna i delstaten Amapás huvudstad Macapá när evenemangen äger rum, och därifrån tar det ett och ett halvt dygn med båt till Oriximina för vidare färd därifrån till evenemanget. Evenemangen fungerar för både nätverkande, utbildning och enande för urfolksrörelsen, och vad gäller APITIKATXI är viljan att vara med så stor att de utan tvekan gör resan. Ledarna försöker förlägga besök i Macapá i samband med evenemangen som AIKATUK bjuder in till. APIWA har däremot tyvärr inte varit med på ett tag.

Jag brukar förlägga projektresan till runt månadsskiftet november/december, strax innan de tyngre regnen börjar men tillräckligt sent för att kunna göra grunden i årsrapporteringen och en övergripande analys av hur projektet går, i ett projektmöte ihop med ECAM och AIKATUK. I år fick resan göras tidigare för att kunna ta sig nerför Trombetas innan vattenståndet blivit för lågt. Därför görs projektmötet och analysen i stället om några månader, över skype och epost.

 

Del II av reserapporten avser första och sista delen av resan, som gick ut på att skapa en grund för att skriva en rapport till ECAM om hur vi kan påbörja nötköttsdelen i det förlängda projektet som börjar efter årsskiftet. Anläggning av bete för nötdjur utgör den dominerande orsaken till regnskogsnedhuggning i Amazonas, och så också i buffertzonen söder om Karib. På sikt kommer nedhuggningen nå den södra gränsen till Karib. Den viktigaste delen i rapporten är mitt förslag till ECAM, ”Steps towards a pilot program for improved cattle ranching”, som syns sist i rapporten. Även om detaljer säkert kommer att ändras, har ECAMs chef sagt att han tycker förslaget är bra och siktar på att börja verkställa det under första halvåret 2017.

Pilotprogrammet är tänkt att ske i den strategiskt viktiga kommunen Oriximina, som är Brasiliens fjärde största kommun med 107 000 km², nästan en fjärdedel av Sveriges yta. Förutom stora områden söder om Karib med bland annat rancher, innehåller kommunen det nybildade urfolksterritoriet samt stora områden för andra urfolk i Karib. Jag hade inte tillfälle att på den här resan besöka projektets kommunarbete. Detta riktas i hög grad mot just Oriximina, och ett pilotprogram kommer att passa bra i detta.