Ulf Rasmusson, Regnskogsföreningen

Reserapport från projektbesök i Brasilien 12 – 26 november, 2017

karta

Quilombolas marker, med olika färger för respektive förening, gula trianglar för byarna och med Amazonasfloden längst ner till höger.  

Valet av projektområdet, etnomiljökorridoren Karib, gjordes utifrån storleken på de skyddade arealerna som omfattas, motsvarande nära två tredjedelar av Sveriges yta. Att vi gjorde rätt val har blivit ännu mer uppenbart på senare tid. Stora hot har uppenbarat sig mot projektområdet. Att lokalbefolkningarna är organiserade är en förutsättning för områdets försvar och legitimitet.
Vårt arbete med urfolken har i år utökats med arbete med slavättlingarna, Quilombolas. I år har också arbete påbörjats med boskapsägare, vars bete för nötdjur gör att avskogningsfronten sakta drar norrut mot Karib. Även om jag också träffade urfolksledare, för vår årliga genomgång av projektet, gick huvuddelen av årets projektresa åt för de båda nya målgrupperna och reserapporten kommer främst beröra dessa.

 

1    Hoten mot Karib

Både på nationell och delstatlig nivå har det blivit sämre för regnskogsskyddet på senare tid.

I augusti i år nådde nyheten även svenska media om att skyddet för ett stort federalt naturreservat i brasilianska Amazonas hotades av ett nytt lagförslag i den brasilianska kongressen. Området i fråga ingår i just Karib. Efter protester på nationell nivå, bl. a. från en känd brasiliansk fotomodell, drogs förslaget tillbaka, men på sådant sätt att det kan väckas igen.

Den nuvarande guvernören i delstaten Para undertecknade bildandet av stora delstatliga naturreservat i Karib, efter förslag från miljöorganisationer. Hans mandatperiod utgår i slutet av 2018 och han får inte ställa upp till omval. Den starkaste kandidaten att ersätta honom, och som stort leder opinionsundersökningarna, går till val på att upphäva delstatliga reservat i Karib på 70 000 km², motsvarande en fjärdedel av hela Karib, för att öppna upp dem för exploatering.

Planer på stora vattenkraftverk längs Amazonas stora biflod Tapajos, som mynnar ut vid regionens största stad Santarem, har tidigare stoppats men ser nu ut att bli av. De kommer att öppna Tapajos för transport av soja vattenvägen från delstaten Mato Grosso, och Santarem blir ett nav för detta liksom för de stora byggnadsarbetena. Staden, som nu har 300 000 invånare, kan komma att fördubbla sin befolkning på tio år. Det kommer leda till ett ökat tryck norrut mot Karib, med nötköttsbete och soja som främsta hot arealmässigt och med vägar, timmeruttag, vattenkraft och gruvdrift som spjutspetsar.   

I avsnitt 8 beskrivs en tänkt insats för att bemöta hoten. 

 

2   Quilombolas - slavättlingarna     

Hälften av alla slavar, som skeppades över från Afrika till hela Amerika, fördes till Brasilien. Brasilien var också det sista land i Amerika som upphävde slaveriet, 1888.  Innan upphävandet flydde många slavar i nordöstra Brasilien till regnskogen, för att skapa sig fria samhällen, dit inte samhället och slavägarna nådde dem. Vid samhället Cachoeira Porteira (”Porten till vattenfallen”) i projektområdet finns stora vattenfall, som försvårar förföljares båtfärd uppströms, och därför tog sig slavarna i den regionen förbi ”Porten”. Efter slaveriets upphävande flyttade de flesta nerströms ”Porten”, och finns nu i huvudsak mellan Cachoeira Porteira och staden Oriximina. 

För att nå Quilombolas färdades jag först med nattbåten från Santarem till Oriximina, sedan vidare med båt uppför Trombetasfloden vid vilken de flesta Quilombolabyarna är belägna. I projektområdet bor ca sju tusen Quilombolas i 32 byar med drygt 8 000 km2 mark, huvudsakligen regnskog, strategiskt belägna mellan urfolken och ”storsamhället” utanför Karib. Även om jag träffat företrädare för den regionala Quilombolaföreningen tidigare, i Oriximina, är det mitt första besök hos Quilombolas i byarna.

Ett intensivt projektarbete har utförts under året med Quilombolas, med ett stort antal möten och kurser för Quilombolas, organiserade genom deras åtta geografiskt uppdelade föreningar. Det har handlat om sådant som grundläggande föreningsskötsel, hur projektförslag arbetas fram, och socioekonomisk kartläggning som kunskapsgrund för föreningarna själva och inför kontakter med storsamhället. Utbildning anordnas för hur kartor tas fram över deras marker, i samverkan med Google Earth som vår projektpartner Ecam har ett gott samarbete med. Karteringen är nödvändig för att slutföra processen med att få erkännande för Quilombolas territorier. Kurser görs i ”Digital inkludering” dvs träning i hantering av digitala apparater; det finns åtta nyligen installerade internetuppkopplingar över satellit i byarna. Seminarier sker i ”Plano de Vida” dvs ”Livsplan” eller skötselplan för respektive förenings territorier, se vidare nedan om dessa. I en urvalsprocess där alla föreningar deltagit för att välja praktikanter till tjänstgöring i den övergripande regionala föreningen baserad i Oriximina, som de åtta lokala föreningarna tillhör, valdes till slut fyra unga Quilombolas. 

 

2.1    Besök i Quilombolaby

Mote med Boavista foreningen presidenten narmast LA
Mötet i Boa Vista, med dess president i förgrunden.  

Jag besökte föreningen baserad i byn Boa Vista, och fick träffa ledningen och enskilda bybor där. Jag fick i detalj redogjort för mig hur man ser på projektet och på situationen för föreningen och Quilombolas. Jag fick t. ex. berättat för mig hur mycket den ”Digitala inkluderingen” inneburit; nu måste man inte längre företa den dyra färden till staden för att sköta myndighetskontakter, redigera föreningsdokument, slutföra skolarbeten m.m. vilket många gånger inte blev av utan internet. Jag fick höra mycket om olika svårigheter, bl. a. att få alla föreningsmedlemmar att vilja dra åt samma håll när man behöver vara överens och när man fattat beslut om en åtgärd eller process för att kunna komma framåt. Jag fick målande beskrivet ett sådant förlopp och hur man till slut kunde avancera.

Jag fick höra om kampen för att få Boa Vistas territorium legaliserat, ett långdraget arbete men där vi kan hysa förhoppning: marken för tre andra föreningar, på totalt 3 600 km², blev formellt deklarerade / identifierade runt årsskiftet 2016/2017. Det är samma status som den som vanns för Kaxuyana/Tunayana territoriet i slutet av 2015 – det är otroligt att sådana segrar vunnits på så kort tid! Projektet har spelat en viktig roll, tillsammans med andra krafter och händelser. 

Jag fick höra mycket om ”Plano de Vida”, ”Livsplanen”, som Boa Vista ska utveckla snart. Arbetet med Plano de Vida följer till stora delar det framgångsrika koncept med skötselplaner som Ecam utvecklat med urfolk, anpassat efter förutsättningarna hos Quilombolas:

Först förklaras metodologin, och den socioekonomiska kartläggningen görs. Därefter är det upp till samhället att godkänna att Plano de Vida ska göras. Själva planen utvecklas under ett seminarium på ca tre dagar. Quilombolas hade bestämt att sju teman skulle behandlas i olika arbetsgrupper: Hälsovård, utbildning, miljö, kultur, stärkande av föreningen, boende samt inkomstskapande. Respektive grupp leds av en Quilombola med särskild kunskap i ämnet. Boa Vista tillhör en av de mindre föreningarna, med bara en enda by, och man saknade någon med naturlig auktoritet på hälsovårdsområdet varför en Quilombola från en annan föreningsby inkallades för att leda gruppen. Ett par personer från Ecam biträder arbetsgrupperna och seminariet, liksom fortsättningen av arbetet. 

Senare anordnas ett nytt seminarium, på en dag, för att sammanställa och besluta vad man kommit fram till. Plano de Vida publiceras, och en strategisk planering görs för ett år. Man försöker få till stånd den första åtgärden snabbt, så att drivet bibehålls. En förening, med bas i byn Agua Fria, har kommit längst och kommer ha en systematiserad version av planen klar i januari, medan fem andra, däribland Boa Vista, beslutat att man ska göra planen.

 

Gammal Quilombolakvinna LA
En gammal Quilombolakvinna berättade om hur byn grundades

Inom parentes:  Nästa steg för de tre Quilombolaterritorier som redan ”identifierats”/deklarerats, vilket skett genom att deras ”identifieringsrapporter” publicerats av ”jordreforminstitutet” INCRA, är att få ett gemensamt ägande till sina marker genom INCRA. Detta ger ett ännu starkare ägandeskydd än vad som blir fallet i slutsteget för urfolksterritorierna, som fortfarande juridiskt kommer ägas av den federala statsmakten men där användningen av jorden och det som finns ovanför jorden reserveras för urfolket i fråga, men inte det som finns under jorden; Quilombolas, däremot, kan få royalties av gruvbolaget.

 

 

 

2.2   Royalties från gruvbolaget

De återstående två Quilombolaföreningarna dröjer med beslutet, och det har att göra med något som gör Plano de Vida till extra viktig, nämligen de stora royalties som Quilombolas ska erhålla från gruvbolaget som utvinner bauxit i området. En av världens stora bauxitfyndigheter, råvaran för aluminium, finns på Quilombolas land. Om inte förr blir man varse detta när de enorma bauxittransportbåtarna dyker upp längs Trombetas eller Amazonasfloden, på väg till eller från Atlanten; det är nästan en overklig syn. Överenskommelser har nyligen slutits om royalties till Quilombolas föreningar, och det blir mycket pengar, inte för bolaget, men för slavättlingarna. Om inte det sköts rätt kan det gå mycket fel, det vet vi från många exempel från urfolk när ett plötsligt inflöde av pengar orsakat tillfällig materiell rikedom, oftast för få, och elände för stammen i stort, i alla fall på längre sikt.
Därför pågår arbete, stött av den regionala Quilombolaföreningen, för att royalties endast ska kunna gå till sådant som ingår i respektive förenings Plano de Vida. Pengarna ska gå till en enda fond för alla åtta föreningarna, med separata konton för varje förening. En oberoende instans, t. ex. en bank, ska övervaka att reglerna följs.

En del royalties kommer gå till alla åtta föreningarna, men en annan, större del går endast till de två föreningar vars mark själva gruvan och anläggningarna finns på, tillika två av de tre största föreningarna markmässigt. I dessa båda föreningar finns olika viljor, där en del vill ha direkt kontroll över pengarna dvs utan kontroll genom en oberoende instans, och utan att Plano de Vida ska behöva följas. Den regionala föreningens president Claudinete och vice president Rogerio talade om för mig att man är fast besluten att inte släppa på kravet på oberoende instans och följande av Plano de Vida. Från Ecam fick jag också veta att statsmakten i form av den väl fungerande och inflytelserika Ministerio Publico (ungefär åklagarämbetet), som man har ett gott samarbete med, inte kommer att tillåta en slapp utbetalning av medel.

Det finns många som vill få kontroll eller inflytande över pengarna, bl. a. kyrkan, som helst vill sabotera hela processen. Därför är det så viktigt med projektet och Ecams arbete att styra upp arbetet med fonden, och att utveckla fungerande föreningar för Quilombolas inklusive en Plano de Vida för var och en.

 

2.3  Exempel på en Plano de Vida, ”Livsplan”

Quilombolaby fran vattnet LA

Quilombolaby vid Trombetasfloden.

För föreningen i Agua Fria, som bara har kvar att systematisera Plano de Vida, ingår preliminärt följande långsiktiga prioriteringar inom de sju överenskomna områdena:

Kultur – workshop i tillverkning av tre musikinstrument bl. a. traditionella trummor; workshop i ”traditionell kunskap”; göra en dokumentär om berättelser från Quilombolas i Agua Fria.

Förstärkning av Agua Fria föreningen – (mer) utbildning i föreningsskötsel, projektutveckling och bokföring; fortsättning av stöd till bokföring och juridisk assistans; möte mellan Quilombolaföreningarna för att diskutera problem och utbyta erfarenheter; utbildning av styrelsen i grundläggande datorkunskap; köp av dator med skrivare till föreningen; köp av sex meter lång båt med motor för föreningen; köp av solcellsmoduler, växelriktare och batteri för internet (båt och internet även viktiga för hälsovård och utbildning).

Milö – Kurs för ”Miljöagenter”, miljöutbildning (redan utbildade miljöagenter i andra Quilombolaföreningar kan medverka i detta); genomförande av förbättrad avfallshantering (även här medverkar miljöagenterna); överenskommelse om fiske.

Utbildning – förstärkning av Skolrådet genom rådgivning och utbildning.

Hälsovård – kampanj mot och förebyggande av droganvändning (alkohol och andra droger, tobak).

Boende - anlägga en brunn och ett mikrovattensystem för att betjäna samhället.

En prioritering mellan dessa aktiviteter görs i den strategiska planen i början av nästa år.

 

2.4  Ekoturism

Marciana och Ivanildo framfor gasthuset LA
Marciana, ägare till gästhuset jag besökte, jämte hennes far Ivanildo, Quilombolaledare.

En av de åtta föreningarna, den som är baserad i den sista utposten, Cachoeira Porteira, har utvecklat en framgångsrik ekoturism med sex gästhus. Jag besökte ett av dem och blev förvånad över den höga standarden med vattentoalett, dusch och luftkonditionering i sovrummen!  Man håller öppet de månader, juni-november, som Quilombolas i den föreningen inte ägnar sig åt sin huvudsyssla, insamling av paranötter. Man har lyckats få ett betydande inflöde av turister, inte minst från utlandet. Det är enskilda familjer som äger respektive gästhus med tillhörande faciliteter, och projektet har inte haft något att göra med uppbyggnaden av dessa.

Däremot har projektarbetet med att stärka den lokala Quilombolaföreningen varit viktigt för att säkerställa att intäkterna sprids bredare. Föreningen har sålunda kunnat besluta att de olika arbetena ska spridas mellan så många Quilombolas som möjigt enligt roterande scheman. T. ex. tjänstgör fem eller sex Quilombolas under en vecka i köket, och avlöses av en annan grupp. Den första grupper kommer tillbaka efter fem veckor. Minst 25 personer får därigenom arbete bara i det gästhusets kök. Sedan tillkommer förare till turisternas båtar, städare, guider, hantverkare m.fl. Det är fisket som är den stora dragningskraften, men också regnskogsupplevelser erbjuds. De flesta fiskarter måste släppas igen ”catch and release” med fångstmetod som inte skadar fisken.

 

2.5    Stor Quilombolafest

Dans pa Quilombolafest LA
Dans på Quilombolafest

Det årliga evenemanget som firar de svartas medvetenhet ”Consciencia Negra” (man säger ”Negra/neger” utan någon negativ mening åtminstone bland Quilombolas) råkade hållas i Quilombolabyn Tapagem i projektområdet under mitt besök, den 20 november. Det var närmare två tusen Quilombolas där! En mängd båtar var ankrade bl. a. tvåvåningsbåtarna som används för transporter längs Amazonas och stora bifloder som Trombetas. 

Det var flera starka tal från Quilombolas om behovet av kamp och inte minst behovet av legalisering av återstående områden, vilket var ett tema för eventet. ”Titulacao ja!” ”Legalisering nu!”

 

 

Festorkester LA

TITULACAO JA! – Legalisering av Quilombolamarkerna nu!

Det Färgstarka kultur- och musikshower framfördes. Det fanns många sidoarrangemang t. ex. för erfarenhetsutbyte mellan Quilombolalärare. Ett kraftfullt tal framfördes om behovet av stärkt roll för kvinnan, som är dubbelt utsatt både som quilombola och som kvinna i ett patriarkalt samhälle. Borgmästaren  för Oriximina, vars kommun innefattar quilombolasamhällena, var inbjuden och talade. Jag imponerades av den goda organiseringen.

 

 

 

 

3   Nötkött

Bruno LA
Bruno på familjen Leoncios testranch. En del nötdjur syns i vitt. Betet måste bli bättre!

I år var premiär för nötköttsarbetet, som har lett till att vi nu har 14 entusiastiska boskapsägare som vill sätta igång med förbättrade metoder.


3.1 Den största ranchägaren

Jag hade undrat om det skulle gå att få in Oriximinas enskilt största ranchägare, Leoncio, i projektet. Och det har lyckats! Jag träffade Bruno, utbildad miljöingenjör i 35-årsåldern och son till Leoncio, ägare till rancher runt om i Oriximina. Fadern Leoncio, som varit i kontakt med projektet, var från början direkt skeptisk men är nu försiktigt öppen och låter sin son som test börja använda de nya metoderna på en av sina rancher, på 500 hektar varav 230 hektar bete. Om detta visar sig gå bra, kommer han låta sig övertygas. Vi började med ett besök på en annan av familjens rancher, på 3000 hektar varav 1300 hektar betesmark, innan vi for till ranchen som Bruno ska ta sig an. Bruno berättade att betet ofta försämras på familjens rancher, så att man måste söka nya marker för djuren, t ex genom att dyrt arrendera betesmark. ”Det behövs något annat sätt att göra det här på”. Han är den ende av Leoncios sju barn som är intresserad av nötdjursskötsel; de övriga har urbana professionella arbeten typ läkare. Bruno har fullt ut deltagit i projektaktiviteterna som innefattat besök på en mönsterranch i Paragominasregionen, driven av den kände Mauro Lucio.

Det var fascinerande att höra Bruno berätta om vad han upplevt under fyra dagars vistelse på Mauro Lucios ranch, ihop med andra ranchägare från Oriximina. Arbetarnas relativa välfärd, kompetens och motivation hade väckt hans uppmärksamhet. Han blev t ex imponerad av att djurskötaren använde smartphone för att få tillgång till viktdata för djuren från molntjänsten dropbox. Det är en annan värld från familjens egna och alla andra rancher i Oriximina, där arbetarna har den knappa minimilönen och ofta minimal utbildning.  Man har lärt sig kalla sina arbetare för ”colaboradores”, medarbetare, de behandlas i allmänhet numer med normal artighet utan nedlåtenhet, de får sina små löner på avtalad tid, och tiden med slavliknande förhållanden där arbetarna kunde vara skuldsatta till ranchägarna som tidigare ofta också sålde livsmedel mm är förbi sedan länge i Orixmina (men förekommer ännu på annat håll), men mycket mer har det inte blivit.

Bruno blev också imponerad över det ekonomiska tänket på Mauro Lucios ranch. På familjen Leoncios rancher skickas djuren till slakt när de uppnått ca fyra års ålder. Hos Mauro Lucio uppnås slaktvikt i snitt vid 2,5 år, men med en betydande spridning då varje djur följs individuellt med vägning varje månad. Om ett djur bara ökar 400 gram om dagen skickas det till slakt vid en yngre ålder, om det vid en betydligt högre ålder ökar 600 gram om dagen får det fortsätta beta. 

”Vi har inte kulturen att samla in djuren”, för den månadsvisa vägningen som behövs, talade Bruno om, men det är något han förstår måste utvecklas och han har beställt en nötdjursvåg jämte tillhörande utrustning för att kunna leda in djuren till vågen.

Bokföringen och ekonomin för familjens alla rancher behandlas gemensamt, med dålig administrativ och ekonomisk kontroll. Man har egentligen ingen aning om hur en enskild ranch går, än mindre enskilda betesfält och djur. Nu blir det nödvändigt att skapa en separat och bra redovisning för testranchen. Bruno kommer få mycket att stå i.

Bruno efterlyser teknisk assistens. ”Jag behöver rådgivning om var jag ska sätta upp staket för mindre fållor, om hur ogräset ska bekämpas, om fodertillskott under torrtiden”.  Det är det här som projektet ska tillhandahålla, för att få igång processen.  Investeringarna och råvarorna får självfallet boskapsägarna stå för. 

 

3.2   En ranchägare som redan satt igång

Fernando Andrade vid brunnen LA

Fernando Andrade vid en nybyggd vattenbassäng, från vilken åtta nötdjursfållor radierar ut. 

En annan ranchägare, Fernando Andrade, har utmärkt sig genom att på eget bevåg sätta igång med förbättrade metoder utan att invänta den tekniska assistansen - projektet har oväntat redan fått effekt i fråga om minskad markåtgång och regnskogsnedhuggning.
Andrade har på senare tid fått minska sin hjord på sina 1200 hektar bete på två rancher från 2500 till 2000 nötdjur, därför att betet blivit allt sämre. Utan mer mark skulle han successivt behöva dra ner ytterligare. För något år sedan tog han därför beslutat att skaffa mycket mer mark för nya rancher. Efter att ha deltagit i årets förberedande projektaktiviteter har han skrinlagt dessa planer, för att i stället förbättra användningen av de marker han redan har. ”Den gamla modellen har ingen framtid” berättade han för mig. 

Han har börjat med 80 hektar på sin ena, mindre ranch på 350 hektar. Han har gått radikalt till väga. Med en stor banddriven traktor har stubbar och stockar tagits bort och det dåliga betet, med massiv invasion av ogräs, rivits upp med rötterna. Marken har jämnats till och ”capim”, bete, har såtts. De 80 hektaren har delats i fyra ”modulos”, som var och en ska ha sin djurbesättning. Varje modulo består i sin tur av åtta ”cuadras”, fållor, som nötdjuren ska förflyttas mellan. Med 32 cuadras totalt blir det så lite som 2,5 hektar bete per fålla, vilket är tämligen optimalt. Djuren ska flyttas vid rätt tidpunkt, när betet varken är för mycket (och ofta ojämnt) eller för litet betat. För djurens dricksvatten finns i centrum av varje modulo en nybyggd vattenbassäng, dit vattnet leds från en brunn. Det är en stor satsning han åstadkommit på kort tid.

Det här är en himmelsvid skillnad från de normala nötdjursägorna, med stora till enorma fållor, med ojämnt ofta dåligt till uselt bete, där djuren får vandra till bäckar som trampas sönder. Med små fållor och förflyttning av djuren med några dagars mellanrum, vet vi att ogräsinvasion och jordutarmning begränsas. De kan näst intill elimineras, och produktiviteten ytterligare starkt ökas, om därtill kalk, för att motverka de sura markerna som finns i större delen av Amazonas, och gödsel tillförs. Andrade ska göra båda.
Den sista grundåtgärden för att få optimala betingelser för djuren är tillförsel av foder under slutet av den torra perioden, september – november, så att de fortsätter lägga på vikt, i stället för att stå still eller, vilket ofta händer, tappa i vikt. Andrade har påbörjat arbetet med att ordna detta genom ensilage från foderåkrar på sina ägor, en radikal åtgärd i Amazonas. Liksom många andra större boskapsägare har han under torrtiden brukat flytta sina djur till ”varzea”, översvämningsmarkerna vid Amazonasfloden där bete finns. Men där blandas allas djur och man tappar kontrollen så det slutar han med.
Med de här åtgärderna räknar Andrade kunna ha minst 5 000 nötdjur på sina 1200 hektar bete. Då de ska kunna nå slaktvikt på i snitt 2,5 i stället för fyra år, innebär det en minst fyrdubblad köttproduktion på sina båda rancher på samma betesareal, jämfört med idag, och med bibehållen i stället för fallande beteskvalité. Förbättrad djurgenetik kommer ytterligare höja resultatet.
Andrade har, som brukligt bland ranchägare, tidigare skött rancherna utan någon närmare styrning. Ansvaret har överlämnats till anställda utan utbildning eller särskilda drivkrafter, med det resultat som det brukar bli. Att uppgradera status och villkor för arbetarna är en del av konceptet med hållbar, intensifierad nötdjurshållning. De måste t. ex. lära sig när man ska förflytta djuren mellan fållorna vid precis rätt tid.

Andrade har lagt sin mesta tid på sitt grafiska företag i Manaus. Detta, som gått sämre på senare tid, håller han på att avveckla, för att koncentrera sig på rancherna. De 350 hektaren med bete planerar han ha lagt om helt till hållbar, intensifierad skötsel om tre år, varefter han kan ta sig an de 850 hektaren. 

 

3.3  Med ”eliten” – tidigare borgmästaren

Luis Souza en tidigare borgmastare med erva de botao och lacre som rycktes upp med rotterna LA
Tidigare borgmästaren Luis Souza med Erva de Botao och Lacre, uppryckta med rötterna.

Luis Barcellar på ranchen ”Krigarens vila”, på 975 ha varav 650 ha bete, hade inte varit hos Mauro Lucio och blev tänd på projektidén först efter att hans egendom valts ut att bli besökt av Mauro och dialogen som då uppkom med denne. Han har föresatt sig att ställa om hela betet på 2,5 år. På sina sämsta beten kommer han att hyra in en banddriven traktor enligt Fernando Andrades koncept, med upprivning och utjämning av marken. På övriga beten räknar han med att det ska räcka med bortskärning av ogräset längs med markytan med traktor, applicering av herbicider, kalkning och kanske gödsling samt plantering av nytt bete där så behövs. Var och en av minst 48 fållor ska få en vattentäkt.
Jag träffade också Luis Souza, vars ranch har 280 hektar bete; inklusive sina tre barn har familjens rancher totalt 3 600 ha. Luis Souza är 76 år gammal och ett energiknippe. Han är entusiastisk över att få delta i projektet. ”Det gamla sättet bestod av avskogning, man fick fint bete första året sen blir det sämre och sämre och efter fem år får man hugga ner mer”. Jämte två av sina barn var han på Mauro Lucios mönsterranch. Han har redan köpt in kalk och väntar på rådgivning innan han applicerar det. Till skillnad från hur Fernando Andrade gjort och hur Luis Barcellar tänker göra, har Luis Souza som ett resultat av projektet valt att börja låta manuellt hugga bort hela ogräset med roten, för att försvåra dess återkomst. Han visade hur detta gjordes med båda de sorter ogräs som dominerar i denna del av Amazonas, Lacre respektive Erva de Botao. Det finns olika sätt att bekämpa ogräs och den tekniker som ska anlitas i år måste vara mycket kompetent för att inte riskera hamna fel.

Luis Souza var tidigare Oriximinas borgmästare. Ett av hans barn, som också besökte Mauro Lucio och vill vara med i projektet, är den nuvarande vice borgmästaren. Hos ranchägarna rör jag mig inte bland de fattigare i samhället och de speglar i mångt och mycket motsatsen till de urfolk och slavättlingar som vi annars arbetar med. Samtidigt var det påfallande hur pass enkla, rättframma och utan choser, som alla ranchägarna jag träffade, framstod.

Jag trodde aldrig jag skulle börja samarbeta med ranchägare. Jag såg dem som fiender, som skulle bekämpas.  Ecams projektchef Pordeus, som inte haft någon närmare kontakt med någon ranchägare och inte kommer arbeta i den delen av projektet, var med på besöken hos ranchägare och det var bra. Det hade funnits frågetecken varför vi ska arbeta med ranchägare och nu förstår han varför. Insikten finns nu hos alla i projektet att vi behöver samarbeta med de ranchägare som är öppna för förändring, för att säkerställa att regnskogen finns kvar.

 

3.4  Mönsterranchen

Djurskotraren framfor notdjuren med datachips. Betesgraset sa gront LA
Grönt även i slutet av torrtiden. Mauros djurskötare bakom nötdjuren vars datachips lyser gula i öronen. Regnskog i bakgrunden.

I det föredrag och det seminarium som ägt rum i Oriximina för att väcka intresset för en hållbar, intensifierad nötdjurshållning, medverkade en boskapsspecialist som projektet anlitat. Mauro Lucio, ovan nämnde boskapsägare med en mönsterranch i en annan del av delstaten Para, deltog också, liksom vid de besök som gjordes på enskilda boskapsfastigheter för att skaffa en bild av situationen i Oriximina. Därtill besökte som nämnts boskapsägare Mauro Lucios ranch, med inkvartering där.
Mauro Lucios medverkan var avgörande för väckandet av intresset hos de 14 som anmält de vill vara med i projektet. Att höra budskapet från en ranchägare, och inte bara en aldrig så kunnig boskapsspecialist, väger högt. Mauro Lucio är en karismatisk talare, med erfarenheter från sin egen ranch som grund och med en vision om god boskapsskötsel i harmoni med bevarandet av Amazonas regnskog, som han gärna sprider. På slutet av min rese besökte jag honom på hans ranch. Det blev en sju timmars bussfärd från storstaden Belem till staden Paragominas, följt av en fem timmars bilfärd.
Hans ranch är nog den vackraste jag besökt. Trots att det var i slutet av den torraste tiden, var betesfälten nästan helt gröna, med minimalt ogräs. Det var slående att bese.

Mauro Lucio berättade om hur mycket mindre betesmark i hektar räknat som åtgår för att försörja en given metropol i Brasilien, om man tillämpar de nya metoderna. Med sin egen ranch som utgångspunkt, blir det en åttondedel av marken för att täcka den lokala metropolens nötköttsförsörjning, jämfört med snittet av boskapsfastigheter, och är på väg at bli ännu bättre. Hans ranch är på 2500 hektar, varav drygt 600 hektar bete, några tiotal hektar foderåkrar och resten regnskog.
Jag talade med kompetenta och engagerade anställda för djurhållningen och betet. Jag fick se de djuransvarigas tillgång till molndata över djurvikt på sina smartfoner. Jag fick höra deras resonemang om behov av fodertillskott från ensilaget så här i slutet av torrtiden för kalvarna och för slutuppfödningen till slakt de sista 75 dagarna. Mauro Lucio är med rätta stolt över hur hans personal utvecklats. De har en annan status och villkor än ranchanställda i allmänhet.
Det var slående hur företagsekonomiskt inriktad Mauro är. På sin laptop plockade han fram alla kostnader och intäkter från ranchen i minsta beståndsdel. Han och hans medarbetare vet t ex precis vilka djur och modulos (samling av fållor som en djurbesättning flyttas mellan) som genererar vad i viktökning och intäkter. Datan ger underlag för åtgärder för förbättringar, eller för att motverka någon försämring.
Jag fick se excelarken från bokföringen. Kostnaderna per hektar räknat, i allt från kompletterande foder under torrtiden till arbetskraft, gödsel, kalkning, skötsel av betet och maskinreparationen, är långt högre än för snittranchen, som bara har de utlägg som minimalt behövs för att den ska fungera. Men intäkterna dvs köttproduktion (slaktvikten i kött räknat) är hela åtta gånger högre per hektar, där de viktigaste delarna är en drygt tredubblad nötdjursbesättning per ytenhet och ett uppnående av slaktålder på 60 % av genomsnittlig tid. Andra faktorer är minskad dödlighet bland kalvar och minskad förekomst av kor som inte kalvar. Nötdjuren verkar må bättre när de har gott om bra föda hela året. De går fritt och betar hela tiden utom de sista 75 dagarna när de är inhägnade och får foder.
Sammantaget ger detta en nettointäkt/vinst per hektar på drygt 15 gånger högre än snittranchen. Det är fantastiska siffror, och jag hade svårt för att tro dem först. Efter att ha analyserat dem kunde jag konstatera att de övergripande värden han gett mig var riktiga. Det blir faktiskt drygt 15 gånger högre nettovinst per ytenhet. Det är också uppenbart att det hela måste skötas skickligt; om intäkterna inte ökar lika mycket, medför de stora kostnaderna att det blir förlust i stället.

 

Mauro framfor skyltarna LA
Mauro Lucio framför skyltarna som visar vägen till de olika ”modulos”, som var och en har uppemot tiotalet fållor. Allt är välorganiserat.

Varför anammar inte alla boskapsägare dessa metoder utan vidare? Varför ska vi behöva lansera ett projekt för detta?
En orsak är att de flesta ranchägare inte har koll på hur dåligt deras rancher går. Man vet ungefär hur mycket intäkter och hur mycket kostnader som totalt genereras. Det brukar bli en begränsad vinst, per hektar räknat, och ger ett till synes hyfsat resultat om ytorna är stora. Men då har inte markens och beteskvaliténs successiva försämring medtagits. Hade man gjort en företagsekonomiskt motiverad avskrivning för detta, hade vinsten blivit ännu lägre, eller t. o. m., ofta, negativ.
En annan orsak är att en hög vinst, utan behov av större investeringar, kan uppnås med anläggning av traditionellt, dåligt betesbruk om det kombineras med illegalt övertagande av regnskog och en lukrativ försäljning av vad som i praktiken är stulet timmer och stulen mark. Detta hade en enorm omfattning tidigare, när avskogningen var som högst. Det har minskat kraftigt, men är nu på väg upp igen, med de försämringar i skogsskyddet som kommit på senare år.
Ännu en orsak är att det kräver betydande initiala investeringar. Inte ens Mauro Lucio har ställt om hela sitt bete än; det kommer ta några år till innan allt är skött så intensivt.
Min personliga uppfattning är det också finns en kulturellt betingad orsak. Till skillnad från Nordamerika, som i huvudsak koloniserades av dynamiska, företagsekonomiskt inriktade småjordbrukare från norra Europa, koloniserades Brasilien i huvudsak av feodalt inriktade stora godsägare med härkomst från södra Europa och särskilt Portugal. Brasilien är, eller var åtminstone nyligen, världens allra mest ojämlika land, med en oerhörd skillnad mellan fattig och rik. Rancherna, med en ofta relativt förmögen, oengagerad ägare och fattiga arbetare utan utbildning, illustrerar förhållandet utmärkt. Ranchägare i allmänhet tänker inte speciellt företagsekonomiskt. Deras tankesätt går främst ut på att minimera de kortsiktiga kostnaderna, utan någon vision om metodförbättring, långsiktighet eller totalbild. Man gör som man alltid gjort. Produktiviteten håller visserligen på att i snitt öka något i Amazonas, men det går långsamt. Att ställa om kräver en mental omställning och ett verkligt engagemang. Om inte det finns går det inte. Att bara kasta in pengar ger förlust. Det kräver skicklighet och uthållighet för att det ska fungera. Man kan uttrycka det som att det handlar om en övergång till att driva ett modernt företag.
Mauro Lucio är optimistisk. Han menar att de fastigheter som sköts på det gamla sättet kommer att duka under om de inte förändras.

 

3.5  Mindre boskapsägare

bonde o kossor liten
Gilmar, en mångfasetterad bonde med 100 hektar, vars främsta inkomst är farinha (maniokmjöl) men också olika frukter, och med 18 nötdjur på relativt välskött bete.

Tittar man på kartor över jordbruksegendomar i Oriximina kommun, ser man att huvuddelen av marken trots allt består av relativt små fastigheter, typ 70 – 300 hektar. Många gånger ägs ett antal fastigheter av samma person eller familj, men klart är ändå att en stor del ägs av vad som i Amazonas anses utgöra mindre brukare. Ofta är det bete som dominerar på de nedhuggna delarna även av dessa egendomar, och en okänd men troligen ganska hög andel av hela avskogningen utförs av mindre boskapsägare. Det är därför angeläget att få med även dessa på förbättrade metoder. De är många fler till antalet och ett sätt att nå dem kan vara genom utbildning i grupp, då det är svårt att nå var och en med individuell rådgivning. De har också svårt att få fram kapital för dyra investeringar, typ kalkning och gödsling. Det finns dock statliga krediter för detta, och den enskilt viktigaste åtgärden, små fållor med stängsel och korrekt rotation av djuren vid rätt tidpunkt, är inte väldigt dyr.
Även mindre boskapsägare har anmält intresse för att delta i projektet. Tyvärr blev det inte läge att besöka någon sådan den här gången. Jag hänvisar i stället till min förra reseberättelse, från mitt besök i september-oktober 2016, där jag skrev om de mindre boskapsägarna Boca Rica, Gilmar och Formiga. 

 

3.6   Arbetet 2018

Från början hade vi - Ecam, Regnskogsföreningen genom mig samt Ecams samarbetspartner Imazon som har stor erfarenhet av förbättrade metoder för nötdjur och varit den som dragit igång arbetet i föregångskommunen Paragominas bla med Mauo Lucio - tänkt att välja ut 10 av de 14 boskapsägare som visat intresse för att delta i projektet, för att det skulle vara ett lämpligt antal för en boskapsspecialist att ta sig an. Med tanke på risken för bortfall har vi i stället beslutat att kalla alla 14 till ett gemensamt möte för projektstarten. Vi hade en kompetent boskapsspecialist under 2017, men det visade sig att denne inte hade tillräckligt med tid för arbetet under slutet av året och vi blev inte helt nöjda med ersättaren; även denne gjorde ett bra arbete i sig, men vi delade inte hans visioner för framtiden.

I år behövs någon som arbetar betydligt mer, med två veckor i månaden i fält i Oriximina. Vi har därför gjort en uppdragsbeskrivning för en boskapsspecialist, med djup kunskap om nötdjursbete, som cirkuleras brett bland alla tänkbara kanaler där kandidater kan nås. Vi bygger på erfarenheterna från Paragominas, och förbättrar metodiken därifrån. Varje boskapsägare ska få ca en dag i månaden av teknikern, som mynnar ut i en rapport med förbättringsförslag, steg för steg. Boskapsspecialisten kommer också att få handleda en praktikant från kommunens jordbruksskola, för att skapa en lokal kompetensförstärkning. 

Det finns stora förväntningar hos boskapsägarna, liksom hos kommunen, och vi inser alla att vi måste leverera. Processen kommer följas noggrant. 

Den långsiktiga utmaningen blir att få spridning av förbättrade metoder på bred front hos boskapsägarna, också i grannkommuner. Om vår privata donator Erteco, som helt finansierar nötköttsdelen av det större projektet, samtycker, kommer vi därför kraftigt att höja nötköttsandelen av donatorns stöd från 2019.

Förutom i Oriximina, och i ovan nämnda Paragominas genom Imazon, pågår det glädjande nog intensivt arbete för förbättrad nötdjurshållning även i Sao Felix do Xingu, också i delstaten Para, och i Alta Floresta i delstaten Mato Grosso, genom andra organisationer. Para och Mato Grosso är de två delstater, som i kraft av sin storlek, har i särklass störst avskogning i Brasilien.

 

4   Oriximina, Brasilien och nötkött 

Stor hjord med djurskotaren bakom LA
Stor hjord, med djurskötaren bakom.

Närmare 80 % av nötköttsproduktionen i Brasilien konsumeras inom landet. Brasilien är, jämte Argentina och Uruguay, världens största nötköttskonsument per capita och med drygt 200 miljoner invånare blir det mycket nötkött, då de allra flesta, som inte är fattiga, äter mycket nötkött. Exportandelen ökar dock, och Kina har på kort tid seglat upp som en stor importör. På fem år har importen ökat med 800 %. Kina inklusive Hong Kong är nu den i särklass största importen av brasilianska nötkött, och mottog över 30% av hela den brasilianska exporten. Får nötkött en massmarknad i Kina och i andra högbefolkade asiatiska länder lär det bli en boom för Brasiliens nötköttsexport. Om inte nötdjurshållningen ställs om riskeras en kraftigt ökad avskogning.
Att vi valt Orixmina kommun för nötkötsarbetet beror på dess enorma storlek, 108 000 km² dvs nästan en fjärdedel av Sveriges yta, och att 95% av ytan ligger inom det skyddade Karib. Avskogningen sker inom de återstående fem procenten och är förhållandesvis begränsad, men, visserligen mycket sakta, avancerar avskogningsfronten mot Karib. Kan vi få en hållbar nötdjurshållning med flerdubblad produktion per hektar bete täcks behovet inom de redan avskogade delarna. Vi när förhoppningen att då få en politisk legitimitet att stoppa de som eventuellt ändå vill ge sig in i de skyddade områdena. Därför är vi glada att kommunen Oriximina ställt sig positiv till projektet. Jordbruket har ett eget departement i kommunen, och kommunens jordbrukssekreterare Alejandre är entusiastisk. Han har hjälpt till att få ut budskapet till boskapsägarna och ordnat lokalen för föredrag och seminariet. Att vice borgmästaren vill ansluta sin egen ranch är ett annat gott tecken. Det finns skäl att vara mycket kritisk till den sneda inkomstfördelningen i Brasilien, men utan att ha med oss kommuner och progressiva delar av eliten i Amazonas kommer minskad nedhuggning för bete inte att uppnås.
Det finns ca 140 000 nötdjur i Oriximina. Marknaden finns dels hos stora slakterier i och runt tvåmiljonersstaden Manaus i granndelstaten Amazonas dit djuren fraktas med båt längs Amazonasfloden dels hos mindre lokala slakterier inte minst Oriximinas enda slakteri. De större boskapsägarna tenderar att sälja till Manaus de mindre till de lokala slakterierna.

 

4.1   TAC – lovande utveckling

För närmare tio år sedan drog vi som tillhör kärnan i Regnskogsföreningen, och som då tillhörde (Miljöförbundet) Jordens Vänner, igång ett arbete med nötkött i Brasilien, där en djupare analys gjordes till bakgrunden bakom avskogningen och de olika aktörerna i nötköttskedjan. På ett seminarium samlade vi för första gången alla aktörerna i kedjan, från ranchägare och finansiärer till slakterier och detaljhandel. Detta följdes av en framgångsrik kampanj i Brasilien och internationellt av Greenpeace, vilket ledde till påtryckningar på inte minst slakterierna, som utgör ledet mellan boskapsägarna och detaljhandeln. I Brasilien kallas de för ”frigorificos”, fryshus.

I hela brasilianska Amazonas stod endast 128 slakterier/fryshusfabriker, tillhörande 99 företag, under 2016 för 93 % av all slakt av nötdjur, eller ca 85 % med hänsyn till slakt i den informella/illegala sektorn. Det federala åklagarämbetet, som kommit att bli en viktig allierad till miljörörelsen, slöt en överenskommelse, med förkortningen TAC, med ett antal slakteriföretag. Denna går ut på att slakterierna, under hot om sanktioner, endast ska köpa nötdjur från rancher/gårdar som inte har någon avskogning efter 2009, som inte finns på listan över de som har slaveriliknande arbetskraft, som är registrerade i landregistret CAR och som inte finns i skyddade områden. En nyligen gjord grundlig rapport av Imazon (”Kommer slakterierna/fryshusen att bidra till eliminering av avskogningen i Amazonas”) visar att slakterierna som undertecknat överenskommelsen i stort faktiskt följt överenskommelsen. Dock identifierades tre metoder att kringgå överenskommelsen: att gårdar, som i sig följer slakteriernas krav, kan köpa kalvar från gårdar som inte följer kriterierna för att föda upp dem till slakt; att en gård kan låta sälja sina djur via en annan gård, samt förstås att gårdar kan sälja till slakterier som inte undertecknat överenskommelsen. Rekommendationer gjordes om hur man effektivt ska kunna motverka dessa kringgåenden.

 

5    Småjordbrukare

Småjordbrukare, utan eller med bara några få boskap, står för en möjligen inte oväsentlig del av avskogningen i Oriximina. En del av dem finns inom ”asentamentos”, ett slags samfälligheter organiserade av den federala myndigheten Incra, det s. k. jordreforminstitutet. Grundandet av ett asentamento innebär att jordlösa flyttar till området. Den ovan nämnde störste ranchägaren Leoncios son Bruno berättade att hans främsta huvudvärk var en invasion av människor på en ranch, där dessa hugger ner den regnskog som familjen behåller för att uppfylla miljölagstiftningen att en viss andel av egendomen ska ha kvar skogen. Invasionen är organiserad av just Incra, som låtit grunda ett asentamento i ranchens regnskog, utan att andra federala eller delstatliga myndigheter varit inblandade än mindre gett sitt godkännande - och i strid med lagstiftning om såväl äganderätt som miljö.  Incra lever sitt egen liv, ovanför t o m de lokala eliterna. Myndighetskulturen i Brasilien kan onekligen vara komplicerad. Det hade varit bra att innefatta småbrukare i kommande projektansökan, men vår kraft räcker inte till för detta.   

 

6   Utvärderingsmöte och projektutvärderingen

På denna resa besökte jag inga urfolksområden, men på ett möte med Ecam och AIKATUK, organisationen som representerar de urfolk vi arbetar med mest, gjordes en utvärdering av 2017 års arbete. Mycket kort: Några planerade aktiviteter hade blivit fördröjda på grund av ett relationsproblem som uppkommit genom ett tillfälligt inträde av en annan NGO i området. Den enskilt viktigaste fördröjningen avsåg skötselplanen för Kaxuyanas, Tunayanas och Kahiyanas marker. Detta problem penetrerades på mötet, och ett stort steg framåt togs när AIKATUKS president Juventino någon vecka senare undertecknade AIKATUKS beslut att genomföra skötselplanen.

Juventino måste i år 2018 lämna presidentposten enligt AIKATUKs stadgar. En annan större förändring som redan skett är att ledaren Angela Kaxuyana lämnat AIKATUK. Genom hennes arbete med projektet och i erkännande av hennes kapacitet, blev Angela vald till styrelseledamot för COIAB, som är den övergripande organisationen för urfolk i brasilianska Amazonas. Angela kommer huvudsakligen baseras i Manaus och huvudstaden Brasilia och kommer därför inte kunna fortsätta stödja AIKATUK och projektet direkt. Diskussioner sker med och inom AIKATUK om hur hennes roll bäst kan ersättas och säkra att AIKATUK får det stöd som behövs. 

Arbetet med Oriximina och två angränsande kommuner för att förstärka civilsamhället och även kommunerna diskuterades. Ecam har stött kapacitetsutvecklingen av drygt 80 NGO:s. Det är något jag gärna vill uppleva på min nästa resa. Arbetet med kommunerna görs i ett konsortium tillsammans med två andra NGO:s, ovan nämnda Imazon, samt och Agenda Publica. Konsortiet ger en övergripande styrka för allt arbete, även med skyddet av Karib. Det är imponerande att uppleva hur bra dessa NGO:s prestigelöst samarbetar.

Den särskilda utvärderingen av hela projektet har nyligen utförts. Den är i stort positiv till hur projektet genomförts. Som brukligt i en utvärdering lämnas en mängd rekommendationer för förbättringar. Inte oväntat belystes genderfrågan som den med störst utmaningar och med störst brister i uppnående av resultat.


7   Projektansökan för 2019 och 2020

Jag med tre Quilombolakvinnor LA
Jag med tre Quilombolakvinnor.

Den kommande projektansökan, som ska lämnas in senast 1 maj, diskuterades med Ecam. Tyngdpunkten kommer fortsatt vara på urfolk, slavättlingar och nötkött, men vi kommer troligen också innefatta en grupp Ecam har kontakt med: ”ribeirinhos”, ”flodbor”; människor som bor längs floderna på olika håll i Calha Norte, ofta främst omgivna av regnskog. Flodborna är inte urfolk eller slavättlingar, även om de delvis kan ha sådan bakgrund. De har inga juridiska rättigheter och med tanke på de allvarliga hot mot Karib som nu finns, är det viktigt att få dem som en motkraft. Kanske kommer också ett arbete för skydd av Karib som helhet att ingå, med fokus på ”Mosaiken”, se nedan avsnitt 8. 

 


8   Insats under 2018 för bemötande av hoten mot Karib/Mosaiken med reservat

regnskog LA
Regnskogen hotas från många fronter

Etnomiljökorridoren Karib är på drygt 280 000 km² eller 28 miljoner hektar, varav 11,5 miljoner är urfolksmarker, drygt 0,8 miljoner Quilombolas marker och resterande 15,8 miljoner utgör en mosaik av delstatliga (10,6 miljoner hektar) och federala reservat och nationalparker (5,2 miljoner hektar). Officiellt går de 15,8 miljoner hektaren under namnet ”Mosaiken Calha Norte”. Calha Norte är namnet på den övergripande regionen, medan ”Mosaik” utgör ett administrativt instrument som är tänkt att underlätta en integrerad skötsel av delstatliga och federala reservat som gränsar till eller är nära varandra. För att komplicera det ytterligare går även Karib också under namnet Calha Norte.

När den nuvarande guvernören för Para lämnar sitt ämbete i november försvinner kommer det inte finnas någon kraft på hög nivå i delstaten för ”Mosaiken” med delstatliga och federala reservat. Det finns tvärtom en hög risk för att det i i slutet av året väljs en guvernör som vill förstöra skyddet för större delen av de delstatliga reservaten (se avsnitt 1). De ansvariga myndigheterna och dess personal, vilka i Brasiliens decentraliserade struktur innefattar de kommuner som rymmer reservaten, har låg kapacitet och föga interaktion sig emellan och med andra relevanta aktörer. Även om det finns undantag, har den stora majoriteten god vilja och är inte korrupta. Men de är ensamma och är sårbara inför politiska och administrativa påtryckningar. Det finns inte någon debatt eller allmän opinion för reservaten och Mosaiken.

Tillsammans med de andra hoten som nämnts i avsnitt 1, finns det därför ett akut behov av att dra igång en insats för Mosaiken. Jag talade om detta med en person på Imazon, som arbetat med reservatsbildningen i Karib ihop med delstatsförvaltningen och med goda kontakter och djupt engagemang i Moasiken. Utförd av Imazon med starkt stöd från Ecam skulle en insats under 2018 för att bemöta hoten ha tre beståndsdelar.

1. Ett nätverk för miljöskydd i Mosaiken genom att skapa ett forum med de kommunala miljösekreterarna i Mosaikens kommuner, samt kommunen Juruti, jämte ICMBio och Ideflor-bio

Besök med presentation och överläggningar hos alla nio kommuner i mosaiken – Alenquer, Almeirim, Curua, Faro, Monte Alegre, Obidos, Oriximina, Prainha och Terra Santa. Därtill i kommunen Juruti, som ligger på andra sidan Amazonasfloden från Oriximina.
Möte för formalisering av nätverket i det regionala centrumet Santarem. Då utvecklas också en samlad strategi med fokus på den gröna skatten ICMS verde, kommunikation, miljöutbildning, finansiering, infrastruktur och reservatsskydd. På mötet är det tänkt att även den federala myndigheten ICMBio och delstaten Paras myndighet Ideflor-bio ska delta. Dessa ansvarar för de federala respektive delstatliga reservaten och parkerna i Mosaiken.

2. Stärkande av Miljösekreterarna och Miljöråden i Mosaikens kommuner
Seminarier för kapacitetsutveckling för att Sekreterarna och Råden bättre ska kunna förstå sina ansvar och roller.
Utbildning av tekniker i Miljösekretariaten i bl. a. reservatsskydd och SIG (geografiska informationssystem).
Utbildning av medlemmar i Miljöråden i transparens och kontroll av sina kommuners räkenskaper.
Syftet med arbetet med Miljösekretariaten är att dessa ska ha bättre kunskap och teknisk kapacitet för att uppfylla sitt ansvar och även utveckla nya metoder för licenser, royalties m.m.
Syftet med arbetet med Miljöråden är att dessa bättre ska kunna uppfylla sitt ansvar för att kontrollera respektive kommuns ageranden.

3. Skapa en spridning av fördelarna med Mosaiken och dess skyddade områden.
Förutom bl. a. olika ekologiska fördelar, gäller detta också den skatt, ICMS verde (grön), som innebär att en liten del av mervärdesskatten i Brasilien går till kommuner med stora skyddade områden. Detta innebär att inte oväsentliga summor pengar överförs till flera av kommunerna i Mosaiken, men bortsett från ett fåtal tjänstemän och politiker är detta inte känt. De flesta i Karibs/Mosaikens kommuner känner inte ens till existensen av Mosaiken och när de får reda på det är det ofta från någon som talar nedsättande om reservaten, som den ledande guvernörskandidaten vars åsikter förmodligen snart blir allmänt kända.

--------------------


Ett sådant här övergripande arbete för Mosaiken kan komma att ingå i den nya projektansökan för 2019 och 2020, men behöver komma igång så snart som möjligt. Jag lovade att undersöka möjligheten till stöd för nu i år 2018. Insatsen kommer avtalsmässigt att ingå som ett tillägg till det existerande tvåårsavtalet mellan Regnskogsföreningen och Ecam.