Regnskog vatten

Taget i skymningen från Amazonasbåten på floden Trombetas.

Resenärer: Charlotta Agaton och Teresa Soop med söner Jesper och Viktor (på egen bekostnad)

Datum och plats: Pará, T/R Tawana och Cachoeira Porteira via Santarem och Oriximina och diverse quilombolabyar. 26 juni - 5 juli 2018.

Rutt: Resan började med flyg från Stockholm, via Hamburg och Belém till Santarem där vi togs emot av Beto från ECAM. Vi tillbringade 1 dygn i Alter do Chao och kördes med bil till Santarem. Med nattfärja reste vi från Santarem till Oriximina. Där fick vi resa vidare med en amazonasbåt med övernattning i hängmattor till quilombolabyn Cachoeira Porteira. Med kanot åkte vi vidare till waiwaibyn Tawana där vi övernattade. Och sedan bar det av hemåt igen med samma transportmedel med 2 övernattningar på båt och 2 på flyg (denna gång med mellanlandning i Fortaleza och Lissabon).

Syfte med resan: Uppföljning av arbetet, främst med quilombolas och waiwaifolket, djupare insikter i ECAMs arbetssätt. Fler i styrelsen får insikter i arbetet på plats.

Indianbyn Tawana

”Det känns som att vi vaknat upp mitt i en film!” säger Jesper, 13 år, när han vaknar i sin hängmatta i byn Tawana. 

Indianstugan

Jesper och Viktor i hängmattorna i ”gäst-stugan” i Tawana.

Han har rätt. Vi är i en waiwaiby långt inne i Amazonas och det har tagit oss flera dagar att komma hit; fyra flygresor och två nätter på båt. Ju längre in vi kom längs floden Trombetas, desto fler sötvattensdelfiner fick vi se. Vi vaknar till papegojors kraxanden och ljudet av när ursprungsfolket waiwai lagar frukost. Efter att ha njutit av tunnbröd på maniok-mjöl besökte vi skolan, där barnen undervisas på både waiwaispråket och portugisiska, och sjukvårdskliniken som står tom på personal. Dagen innan hade vi haft möten med byns två hövdingar i storhyddan, och hela byn lyssnade.

”Det är svårt att få kvalificerad personal till vård och skola hit”, berättar de. ”Det är inte många som vill leva här i månader utan att kunna kommunicera med kollegor, familj och vänner. Men det är allra svårast när vi har akuta fall, som exempelvis ormbett eller olyckor med macheten. Det är mycket svårt att få vård i tid. Först behöver man ta sig till en by med landningsbana för flyg, därefter hitta ett fungerande kommunikationsmedel för att kalla på flyget, och sedan hoppas att flyget är ledigt. Det kan ta dagar!”

Tawana

Inifrån waiwaibyn Tawana sen eftermiddag.

Vi är på projektuppföljningsresa, och får i första hand träffa quilombolas (slavättlingar), waiwaifolket och vår samarbetspart ECAM. Vi reser för att lära oss mer om hur projekten fungerar, de utmaningar som man möter och för att följa upp vissa komponenter ur projektet. Viktigt för oss är också att se hur ECAM arbetar och tas emot av målgrupperna, och hur ägarskapet i projektet ser ut. Längst ned i berättelsen finns en sammanfattning av projektupplägget.

Besöket hos waiwai var omtumlande, både för det kulturella men främst för att de inte ser mycket av projektet. De visade stor integritet och bad oss berätta varför vi var där och vad vi ville dem. Mötet skedde direkt vid ankomst i den stora hyddan, och vi fick tolka i flera led eftersom de inte pratar mycket portugisiska. I byn har de två hövdingar, så att det alltid ska finnas en person på plats.

jaguarhuvud

En stolt waiwaiman visar upp huvudet på den jaguar han hade tvingats avrätta dagen innan när den attackerade hans hund.

Waiwaifolket deltog i utbildningen av parkvakter för några år sedan, men därefter har indianskyddsmyndigheten FUNAI avbrutit aktiviteterna. ”FUNAI tror att vi genom att patrullera vår skog vill ta kontakt med de isolerade folken, men det är ett missförstånd”, berättar hövdingarna. ECAMs koordinator Beto förtydligar att waiwai långt tidigare gjort så på uppdrag av de missionärer som levde med waiwai för att de isolerade, okontaktade folken, skulle frälsas. ”Vi vill inte ta kontakt, vi vill bara skydda vårt land från invasioner. Vi måste kalla det ”miljöagenter” framöver, för det är vår miljö vi vill skydda”, förtydligar hövdingarna. Även om waiwaibyarna idag inte är aktivt involverade i projektet, är deras förening med för institutionellt kapacitetsbyggande.

Det finns stort hopp om att få med FUNAI snart. Till skillnad från waiwaifolket deltar flera andra ursprungsfolk aktivt i projektet, men vi träffade dem inte under uppföljningsresan.  

Tessi Pordeus

Pordeus, projektledare på ECAM, och Teresa under en middag tillsammans med flera ECAM-representanter i Oriximiná.

ECAM

Här ser vi dock ett par centrala punkter som är värda att belysa, och som illustrerar fördelen med att arbeta med just ECAM: 1) ECAM arbetar bara med de som själva ber om stöd. Nu måste waiwai ta en diskussion med FUNAI om att de vill få stöd från ECAM; det ska inte vara ECAM som tar diskussionen med FUNAI. Endast om ägarskapet ligger hos målgruppen, kommer vi att nå hållbara resultat. Projektledaren Pordeus, en av ECAMs grundare, berättar sin erfarenhet ”när jag var ny hade vi ett möte med ett ursprungsfolk och frågade ’vad vill ni göra, vad ser ni för behov? Hur kan vi bäst stötta er?’ och folket berättade förvånat att ingen tidigare någonsin hade bett dem om deras egna åsikter”. 

Adijair

Adejair från ECAM reste med oss till quilombolabyarna där han blev glatt igenkänd av alla. 

2) ECAM arbetar alltid med andra relevanta aktörer, och förankrar sitt arbete med övriga. Dels de nödvändiga instanserna, som FUNAI och kommunen, men även med andra NGOs och initiativ som pågår. Det är för att samla krafter och gemensamt arbeta mos samma mål; ingen kan göra allt och de gör bäst nytta tillsammans.
3) Ytterligare en fördel med ECAM är att de arbetar med grupper som har till synes olika målsättningar i projektet, till exempel ranchägare, skogslevande folk och miljömyndigheter. Trots vissa motsättningar arbetar ECAM för att hitta en gemensam linje och visa på likheterna, vilket i sig ger möjlighet att hitta hållbara lösningar och minska på potentiella konflikter. 4) ECAM representanter var mycket omtyckta i byarna och Adijair, som vi reste tillsammans med, hade undervisat i quilombola-byarna, vilket gjorde att alla hälsade glatt när vi kom och vi fick ett varmt mottagande.

Ivanildo Beto

Till vänster ser vi Ivanildo, quilombolaordförande i Cachoeira Porteira, och till höger Beto från ECAM som organiserade vår resa och följde oss ut till byarna.

Så hur ser samhället på miljö och de skogslevande folken? Vi hade turen att spendera en dag i Alter do Chao där vi pratade med ”vanliga” brasilianare. Byn lockar många turister, och en av byborna menade att ”vi förstår värdet av skogen runtom, men jag är orolig för de rykten som säger att man vill bygga turistanläggningar här eftersom turisterna då kommer att tycka det blir för exploaterat och inte längre vill komma hit! De kommer ju för att se naturen”. Av de samtal vi hade med olika personer känns det som att miljöfrågan blivit mycket tydligare under de senare åren. Både för folk i allmänhet och i den offentliga sektorn verkar medvetenheten var högre, eller så är det specifikt för just delstaten Pará i jämförelse med Rondonia. I Rondonia pågår många stora invasioner just nu. Ändå är det inte självklart att lägga ned sin tid på frågan. Beto berättar att ”Jag, som många, förstod inte värdet av vår skog förrän jag började arbeta för ECAM. Nu har jag hittat rätt, och hoppas få fortsätta länge till. Mina barn är inspirerade och är också engagerade. Men förståelsen i samhället är fortfarande låg och många ifrågasätter varför jag bryr mig.”

Internet Cachoeira

Internet har blivit en ovärderlig tillgång i byn Cachoeira Porteira. 

Internets betydelse för quilombolas

Internet är mycket viktigare än vad vi tidigare förstått – och kan vara skillnaden på liv och död, skydd av regnskog, och för bättre utbildning. Främst behövs Internet för att få tillgång till vård och relaterad information, kunna få akuttransport till sjukhus, uppdateringar kring projekt och invasioner, samt som komplement i undervisningen då de har mycket knapp tillgång till litteratur; utöver det finns möjlighet att hålla kontakt med familj och vänner vilket i sig innebär att det är lättare att få dit lärare och sjukpersonal som annars levt helt isolerat från sina familjer i staden under månader i taget. Internet finns i två quilombolabyar, och Ivanildo, den nuvarande ordförande för föreningen i samhället Cachoeira Porteira, sa att ”ECAMS enskilt viktigaste bidrag till Cachoeira Porteira och omgivande byar är att ha tagit hit Internet, vilket har gjort en enorm skillnad för oss på så många olika sätt”.

GoogleEarth

Quilombolas använder sig regelbundet av Google Earth för att upptäcka avskogning och ha uppsikt över sina marker.

I Pará lever quilombolas i 37 byar uppdelade i 8 territorier med totalt ca 8-10 000 personer. Här pågår en intensiv process att samla in socioekonomiska data, vilket inkluderar bland annat antal individer, ålder och kön, deras inkomster, matvanor, resevanor, hälsotillstånd, utbildningsnivå, varifrån de tar sitt vatten, energiförsörjning, miljökonsekvenser - totalt är det 90 frågor samlade i den app som används för att samla in data. Dessa ligger till grund för de sk ”livsplaner” som tas fram för vart och ett av territorierna. Behov och prioriteringar identifieras för en framåtsyftande plan., vilket också används för projekt med den offentliga sektorn vilka måste baseras på fakta om tex behov av utbildning, hälsovård etc. 

Som del av det här arbetet använder man sig av Google Earth, och den yngre generationen får genomgå en utbildning i databaserade system för analys och uppföljning. Genom det här arbetet har man upptäckt områden med avskogning, vilket man därefter följer upp för att se hur mycket är avskogat, vilken typ av avskogning, och vem som ligger bakom. Nu senast hittade de ett område som avskogats, och det visade sig att det var folk från den egna byn som berett mark för kreatur. Det visar på behovet av regelverk – vilket inkluderas i livsplanerna.

Oriximina

Claudinete (i mitten på bilden) är ordförande för quilombolas paraplyorganisation. Hon är den första kvinnan på en sådan viktig post.

Livsplaner och bildande av territorier

De är mycket stolta över arbetet med livsplanerna och socioekonomiska data; det har tagit lång tid och de känner att de har alla byar med sig. Claudinete, ordförande för quilombolas paraplyorganisation, berättar att ”den här gången är det vi själva – ingen extern! – som har definierat de frågor som vi vill ha svar på. Genom det här arbetet har vi något som vi alla står bakom, och som kommer att guida oss i vår framtid. Det ger oss regler att leva efter idag, och det guidar oss i de beslut vi tar framöver. Dessutom visar de tydligt vad externa personer och organisationer har för möjligheter att samarbeta med oss.” Det är de själva som samlar in data och tar hand om resultaten.  

Paranotter

Paranötter som ligger på tork. En av quilombolafolkets stora intäkter.

Claudinete berättar att man kommit långt i arbetet med att ge quilombolas rättigheter till sitt land. Av de 8 har 4 territorer nu blivit titulerade, det senaste nu i Cachoeira Porteira i mars. Det är en lång process med fem huvudsakliga steg. Resterande 4 är i processen och steg för steg tas det framåt; två är mycket långt gångna. 

Det är nu 22 år sedan Ivanildo började kampen för ett ”titulerat” territorium, något som de lyckades med nu i mars 2018 (225 000 ha).

Den nuvarande guvernören i Pará, Simao Jatene, har varit till stort stöd i processen. Ivanildos uppdrag som ordförande för Cachoeira Porteira-samhällets förening lider mot sitt slut, och eftersom han har varit en stark och driven ledare finns nu en oro över vad som kan hända om nästa ordförande är mindre intresserad av att skydda deras mark. Man sätter hopp till de livsplaner som tas fram, vilka skulle fungera som riktning för en lång tid framöver.

Ivanildo djungel

Ivanildo visar oss hur man tar ner och dricker ur en vattenlian när man blir törstig.

Ivanildo berättade att de ständigt blir uppvaktade av olika företag för mineral- och skogsutvinning; under bara de senaste 4 månaderna har 3 gruvbolag och 1 timmerbolag kommit för att erbjuda samarbeten. Utöver dessa är de främsta hoten från sojaindustrin och dammbyggen. Ivanildo berättar att ”många yngre vill ha hit industrin för att få jobb, vilket leder till interna konflikter. Det kommer välutbildade personer utifrån och vill stanna ett kort tag, dra nytta av våra resurser och sedan försvinna. Bolagen luras genom att erbjuda ersättning som sedan uteblir. Jag vill ha struktur och inte ta in så många externa, vi måste växa inifrån och inte tvärtom”. Själv ser han riskerna, och många med honom, men det finns också de som vill öka inkomsterna ännu mer och inte inser konsekvenserna med att förstöra sin skog. För honom själv var det ett vägskäl när han flög över sin skog – från att ha sett sin egen skog kom han över områden längre bort som var helt förstörda. Först då insåg han vilka enorma konsekvenser det kunde ha att låta skogsindustrin härja – vad skulle de då kunna leva av? Han menar också att ”vad händer i världen när skogen inte finns kvar? Har vi inte ett globalt ansvar att förvalta vår skog?”

boavista

Byn Boa Vista från Trombetasfloden

Efter många diskussioner inom samhället kom de fram till att de skulle satsa på inkomstkällor som inte hotar skogen; genom sportfiske/ekoturism (catch-release). Mycket riktigt har deras inkomster ökat rejält. De ser till att hela byn kan dra nytta av det genom att rotera tjänsterna. Sportfisket pågår halva året, och resten av året försörjer de sig på paranötter. Fisketurismen går bra och lockar väl bemedlade turister från främst Sydamerika men även andra delar av världen. De nämner Japan, Sydkorea, Argentina, Frankrike.

Ivanildo tog oss med på en vandring i skogen, där han visade oss hur de använder sig av den. Det är inte bara ”skog”, utan ett helt apotek och allt man kan behöva. Han visade oss har man hittar dricka (”vattenlianen”), hur man gör paranötssaft, hur man bygger ett enkelt regnskydd, hur man gör ett fiskespö och hur man gör tak till husen. Det är en ynnest att uppleva kunskapen om och respekten för skogens resurser.

När vi var där kom två kaxuyanafamiljer med svårt sjuka barn till Cachoeira Porteira. Quilombolas tog kontakt med sjukvården som skickade ett akutplan för att ta barnen till sjukhuset i staden.

Quilombolabyn Boa Vista

BoaVista

I Boa Vista är man också mycket stolt över sin internetuppkoppling som kan användas när generatorn slås på. Byns hövding till vänster.

I byn Boa Vista berättade de om bauxitutvinningen som påbörjades för flera decennier sedan, och hur det har påverkat folket. Utöver sjukdomar hos människor så har man upptäckt missformade sköldpaddor och fisk, med största sannolikhet till följd av utsläppen från bauxitutvinningen. ”Vi har märkt att djuren missbildas i närheten av bauxitutvinningen, och vi försöker sprida information till andra byar att de måste stå emot mineralbolagens lockande erbjudanden” berättar de. Numera finns bättre regelverk och företagen ger kompensation för att de får verka i området. ”Men ofta så utlovar företagen saker som de sedan inte håller – och därför behöver vi ha en förening och kompetens att kräva våra rättigheter”, förklarar Boa Vistas nya, unge ordförande. Han berättar också stolt att de utrotat malarian de senaste åren i flera byar genom att behandla och röka ut alla hus 2 gånger per år.  

keramik

Konsthantverk blir mer och mer viktigt i byarna där man håller kurser i keramik. De hoppas på att kunna sälja mer konsthantverk i städerna och vill lyfta konsthantverket som en potentiellt viktig inkomstkälla i framtiden.

ECAMs samarbete med urfolken

Vi fick stor respekt för ECAM och ECAMs arbete. Dels för sättet de arbetar på och som nämns ovan, dels för att personalen verkligen verkar tycka om att arbeta för ECAM. ECAM utmärker sig för sin låga personalomsättning. ECAMs arbete verkar också vara uppskattat av målgrupperna. Paulo Waiwai berättar till exempel: ”Med ECAM, till skillnad från andra aktörer, har vi ett bra och fungerande samarbete baserat på dialog, och vi försöker lösa utmaningar tillsammans. Genom projektet, som jag förstår att Regnskogsföreningen bidrar till, har vår organisation och våra förutsättningar stärkts.” 

Finnsisjon

Viktor och Jesper lär waiwaihövdingen Paulo och hans fru kortspelet "Finns i sjön" på Amazonasbåten vi övernattade på vid flera tillfällen.

Sammanfattning av projektet:

Målgrupper: Urfolk (indianer), quilombola (slavättlingar), offentliga sektorn (beslutsfattare på olika nivåer), nu senast även ranchägare. Man har kontakt med viss privat sektor (tex gruvbolagen) och vill framöver inkludera den senast av brasilianska staten erkända gruppen flodbefolkningen. Dessa är en blandning av quilombolas, urfolk och andra brasilianare, gemensamt att de lever av och runt floderna. Ofta är de mycket fattiga.

Projektets delar:

1) Skydd av skogen/territorier;

2) Institutionellt stärkande;

3) Samarbete med offentliga sektorn; och

4) Inkomstkällor.

Till det kommer även stärkande av ECAM. Målgrupperna ingår i de olika komponenterna på olika sätt; tex vissa urfolk i alla fyra huvudkomponenter medan ranchägarna endast i den fjärde.