Vår projektkoordinator Uffe besökte Brasilien i slutet av 2021 för första gången på 2 år i och med pandemin. Det var en resa full av intryck, och i denna första del berättar Uffe om valda delar av resan till våra projekt. I den andra delen berättar han om nyligen startade projekt i en annan del av brasilianska Amazonas (kommer i april).
Utdrag ur reserapporten:
Trombetasreservatet
Jag befinner mig vid skyddsbasen Jaramacaru vid gränsen till det 3,2 miljoner hektar stora reservatet Trombetas. Det är nedhugget fram till gränsen. Basen är bemannad med polis och invasionerna i reservatet har faktiskt stoppats. Projektets stöd har varit en ovärderlig del i att få detta till stånd.
Jag har rest dit ihop med Beto från vår samarbetspartner Ecam och Magno från skogs/naturvårdsmyndigheten Ideflor-bio och chefen för Trombetas, Paru och Faro reservaten. Mitt i alla eländesbeskrivningar över myndigheter i Brasilien som inte gör sitt jobb, är Magno ett bevis för motsatsen. Han är faktiskt en kämpe. Men med ytterst lite resurser. Det är han och en till person i fält som finns anställda för att bevaka dessa tre reservat på sju miljoner hektar eller en sjundedel av Sveriges yta. Till detta har de poliserna vid denna skyddsbas, och med möjligheten att eventuellt få poliser vid enstaka expeditioner och tillslag. Magno reser upp till 25 dagar i månaden.
 |
|
Skyddsbasen Jaramacaru. Bild: Ulf Rasmusson |
Han förlorade nyligen en duglig medarbetare, Manuela, genom budgetbeskärningarna. Hans enda medarbetare i fält nu är Dang, som vad jag förstår är en hängiven person, vanligen baserad på denna bas men under ledighet när jag var där.
Vi beger oss in i reservatet. Precis framför basen finns en mindre yta naturlig savann, och sedan kommer vi in i återväxt efter nedhuggning. Vi ser resterna av staketen från de tidigare rancherna som nu är övergivna. Längre in kommer regnskogen, visserligen sargad genom timmeruttag. Längre in ändå kommer enorma, orörda regnskogar.
Beväpnad polis följer med oss. De är från den delstatliga miljöbataljonen, vars kostnader finansieras genom miljökompensationsavgifterna från kraftverk och en stor gruva. De verkar vara motiverade för sin uppgift och stolta över sitt arbete. Även Ideflor-Bios personal är delvis finansierade genom dessa avgifter.
Basen saknar internet, som är nödvändig för arbetet och för polisernas sociala kontakter under de fyraveckors pass som de tjänstgör på basen. Internet samt en båt med stark motor för att kunna patrullera längs gränsfloden till Trombetas och angränsande Faro reservatet står högst på Ideflor-Bios behovslista och detta kommer prioriteras i projektet. Stödet underlättas av det avtal som nyligen undertecknats mellan Ideflor-Bio och Ecam om samarbete om reservaten.
 |
|
Kvinnan till vänster är ledaren för lokalbefolkningsföreningen intill Trombetasbasen. Bild: Ulf Rasmusson |
En bidragande anledning till att skyddsbasen kunde etableras var det nyligen kontaktade urfolket Zoe, vars reservat gränsar till Trombetas och med tillgänglighet via Jaramacaru. Invadörer utifrån tog sig fram till urfolket. En kriminell person gav dem gamla kläder och skor i utbyte mot arbete, ett slags slaverikontrakt. Denne individ har äntligen avlägsnats. Utan basen hade det varit fritt fram för allehanda invadörer som tenderar att vara av det värsta slaget vid reservatsintrång. Basen skyddar både Trombetas och Zoefolket, som är angeläget att bevara sin kultur. Det finns en enligt vad som berättades för mig en utmärkt person från ”indianskyddsorganet” Funai, Guillermo, som verkar för Zoefolkets integritet.
Det finns mycket paranötsträd i den del av Trombetas som gränsar mot Zoefolket, som lokalbefolkningar utanför Trombetas sedan länge nyttjat. På grund av risken för spridning av covid mm förbjöds detta, vilket lett till inkomstförluster och spänningar. Detta kunde jag själv konstatera när jag pratade med människor i byn omedelbart utanför reservatet och intill skyddsbasen. Nyligen startades ett arbete för att möjliggöra för paranötssamlarna att utföra sitt arbete med säkerställande av urfolkets skydd. Det är välbehövligt. Paranötssamlarna ska kunna fortsätta verka i Trombetas.
 |
|
Uffe, Magno och Beto på skyddsbasen. Bild: Ulf Rasmusson |
Parureservatet
I samtalen med Magno, liksom i samtal med Ideflor-Bios övergripande reservatschef i Belem, framkom att Trombetas och Faroreservaten prioriterats framför det 3,7 miljoner hektar stora Parureservatet, det största av alla. En mindre bas finns i Faro, men ingen alls i Paru. Arbetsplanerna för Trombetas och Faro är mycket mer detaljerade än den för Paru. Anledningen är helt enkelt att man har en grund i basen vid Trombetas från vilket arbete kan göras för dessa båda reservat, samt den mindre basen i Faro. Samtidigt kommer numer det stora hotet mot Karib från den sydöstra delen av Parureservatet. Där är närmast fritt fram för invadörer.
I samtal med Magno framkom att han är högst medveten om detta. Han kommer att söka stöd från sin chef för en expedition in i denna del av Paru, för att kartlägga situationen. Projektmedel avsätts för detta. Situationen i den biten av Paru, vars juridiska status är oklar och tidigare varit öppen för exploatering, är troligen för långt gången för att kunna räddas. En avknoppning av en del av rektangeln kan vara det bästa, vilket kräver delstatslagändring. Det viktigaste är att nedhuggning längre norrut stoppas. Planen som skissades på är att anlägga en permanent bemannad skyddsbas på lämpligt ställe i den norra delen av det invaderade området.
Quilombolas
Jag besökte slavättlingarna, quilombolas centrala förening ARQMO, och dess ledare Claudinete och Rogerio samt, separat, Ricardo och Francinaldo från Erepecuru reservatet, respektive Gerivaso från Ariramba reservatet.
Det långvariga organiseringsarbetet har burit frukt och med de framgångar som nåtts i projektet har Quilombolas, särskilt dess lokala föreningar baserade på enskilda reservat, i ökad omfattning fått stöd från inte mindre än tre andra organisationer. Livsplanerna utarbetade med stödet från Ecam är igång och ett särskilt framgångsrikt projekt är insamling av cumarufrön som säljs till Storbritannien. Annars är främsta försäljningsintäkterna från olika maniokformer (farinha), paranöt och acaifrukt.
 |
|
ARQMO:s ledare Claudinete och Rogerio (tfyra och femma från vänster). Bild: Ulf Rasmusson |
Finansieringsmekanismen Fundo Quilombola, som Ecams stöd också varit avgörande för och med ett väl utarbetat regelverk, är i gång och får medel bl a från gruvbolaget men mer behövs.
Trycket från timmerbolag, som tillämpar icke hållbara uttag, är svårare än någonsin. Påtryckningarna på Qulombolaledare att släppa in bolagen är hårda. De flesta vill inte släppa in bolagen men dessa lockar med mycket pengar. Både Ricardo och Gerivaso är utsatta. I Erepecuru har Quilombolas tidigare släppt in ett timmerbolag, man är missbelåten med resultatet och vill nu själva ansvara för arbetet, community forestry, planer som röner stort motstånd från timmerbolagen. 20 män från ett timmerbolag kom utan tillåtelse för att börja avverka. Det gick att få en polisinsats och motorsågarna konfiskerades. I grannreservatet Ariramba känner man väl till missnöjet i Erepecuru och flertalet vill inte ha in timmerbolag.
Mordhot mot Rogerio har skett från person avlönad av timmerbolag, och både Claudinete och Rogerio har mordhotats nyligen av guldletare. Guldletarna polisanmäldes och polisen gjorde en expedition mot området men då hade de lämnat. Miljöagenter med utbildning genom Imazon har lärt sig göra anmälningar.
En resa var planerad till Erepecuru och Ariramba. Jag fick uppgiften att resan fick inställas på grund av covidrestriktioner. En planerad resa till det minsta Quilombola reservatet, Boa Vista, som finns intill det stora gruvsamhället, kunde dock göras. Här har den tekniska assistansen från Ecam möjliggjort intensivodling av eftertraktade specialgrödor både för avsalu och egen konsumtion. 14 av 37 familjer deltar med arbete enligt uppgjorda listor. Vinsten efter investeringar t ex i gödsel delas och det fungerar så här långt.
Claudinete, ARQMO ledaren, och Marcela, rådgivaren från Ecam, lyckades ordna en agronom från det statliga organet EMATER som månatligen ger teknisk rådgivning till kooperativet under ett års tid därefter ska man ha lärt att klara sig själva.
Se mer om quilombolas här.