Regnskogsföreningen har, i samarbete med organisationen ECAM, gett stöd åt kaxuyanafolket för återuppbyggnad av deras kulturella identitet, egenart och mångfald samt för att skydda den del av Karibkorridoren som utgör deras område – cirka två miljoner hektar regnskog i delstaten Pará i Brasilien. Först och främst har projektet handlat om att stärka kaxuyanafolkets sammanhållning och kultur – och att i demokratisk anda stärka deras organisation, för att på så sätt både stödja kaxuyanafolket som grupp och skydda den biologiska mångfalden i deras område.

Kaxuyanafolket har nyligen flyttat tillbaka till sitt område efter att missionärer tidigare förmått hela stammen att lämna detta område och flytta till en savannregion nära Surinam, där de levt i exil i ca 30 år. Ett framträdande hot mot kaxuyanafolket och deras reservat och angränsande områden utgörs av framtida gruvdrift för utvinning av bland annat guld och bauxit. Från söder finns dessutom en framryckande jordbruksfront med nötkreatursrancher och sojaodling.

Piloten gav goda resultat och ett tvåårigt projekt pågår 2015-2016.

 

Reserapport för projektresan 9–24 november 2013

Min resa till ”Karibkorridoren” i Amazonas började i staden Santarem intill den flerkilometerbreda Amazonasfloden. Det blev två hela nätters resa med de karakteristiska Amazonasflodbåtarna, båtar med tak och en uppsjö av hängmattor där man sover ganska bekvämt. Målet var byn Kaxuyanafolkets by Santidade vid Cachorrofloden, som är en biflod till en biflod till Amazonasfloden. Den sista dagen reste jag ihop med tre Kaxuyanas och tre personer från vår samarbetspartner ECAM i en kanot med motor, där Kaxuyanas skickligt undvek klippor och strömmar utan att välta.

karibprojekt 4
En av hundratalet urfolksbyar i Karibkorridoren. Till vänster
syns en biflod till en biflod till Amazonasfloden

Karibkorridoren motsvarar två tredjedelar av Sveriges yta. Den består nästan helt av primär tropisk regnskog och kan anses utgöra världens största sammanhängande område med regnskog. En dryg tredjedel av Karib tillhör urfolken medan resterande del utgör olika slags skyddade områden, för vilka urfolkens närvaro är viktig för skyddet.
Nu ska jag besöka den främsta byn för ett av de urfolk som är centrala för skyddet av detta gigantiska område. Mitt besök i Santidade hade koordinerats med en utbildning i Kaxuyanas traditionella hantverk, som ingår i projektet som vi finansierar. Deras hantverkskunnande har i stor utsträckning försvunnit efter att de av missionärer förmåddes att flytta långt bort från sitt land, till en savannregion nära Surinam där de flesta inte trivdes och många tappade sitt sammanhang i livet. Efter lång kamp, lett av den oförtröttlige Joao do Vale som blev Kaxuyanas lokala ”hövding”, började en del Kaxuyanas återkomma till sitt regnskogsområde och grundade för några år sedan Santidade. Det var i grevens tid. Marken hade börjat styckas upp för att bli stora rancher för nötdjursuppfödning. T ex skulle området runt Santidade bli ”Fazenda Agua Limpa” (”Ranchen Rent Vatten”). Många av de Kaxuyanas som bor kvar på savannen, vill återvända när möjlighet ges till detta.

karibprojekt 1
karibprojekt 3
karibprojekt 2
Vackra korgar under tillverkning

Det var fascinerande att bevittna de två äldre Kaxuyanas, en kvinna och en man, lära ut sitt hantverk till en stor del av byn (20 kvinnor och närmare 15 män, mestadels unga). Först listade de, och några andra som kom ihåg, 31 produkter från husgeråd och fångstredskap till byggnadsdetaljer och smycken, som man tidigare tillverkat. Sedan bestämde byn vilka man nu ville få tillbaka kunskapen om att tillverka. Det blev en bärsele för spädbarn, två sorters korgar, blåsredskap för eld samt örhänge. Deltagarna gick ut i skogen – både regnskog och ung sekundärskog efter odling - och avverkade de grenar, småstammar, blad m.m. som behövdes.

De båda veterarnerna visade under tre dagar hur materialet bearbetades, varefter deltagarna var och en eller i par och under deras översikt själva tillverkade produkterna. Kursen hölls på Kaxuyanas språk.

Det märktes att det fanns ett intresse, särskilt bland ungdomar, att lära sig något av den kunskap som höll på att försvinna. Urspungligen var syftet att få fram hantverksprodukter för försäljning, men man kom fram till att det nu var mer relevant att rädda kunskap till så många som möjligt, för att stärka Kaxuyanas sammanhållning och kultur. Att ge ett bidrag till att göra dem stolta igen och rädda sin kultur, efter den försvagning och fragmentisering som uppstått som en följd av den tvångsartade förflyttningen och mötet med det vita samhället. Nästa steg blir kommersialisering av produkter, i det planerade större projektet.

Ingen kan bättre symbolisera den begynnande stoltheten än Angela, en ung Kaxuyanakvinna som tagit universitetsexamen i administration med specialisering i miljöledning. Hon arbetar som konsult åt ECAM, den miljöorganisation som driver projektet ihop med Kaxuyanas och de andra urfolken. Hon är ovärderlig vid en sådan här kurs som en brygga mellan två världar. Även om Kaxuyanas har starka ledare i Joao do Vale och den yngre Mauro som numer tagit över ”hövdingaskapet”, saknar de ännu möjlighet att själva organisera och genomföra en sådan här kurs. Förutom av Angela leddes kursen av Pordeus, som koordinerar ECAMs arbete i den västra delen av Karibkorridoren och har stor erfarenhet av arbete med urfolk. Beto, som sköter den utmanande logistiken för ECAM, var också med.

Jag tog tillfället i akt och gick runt i byn på kvällarna, som något lite lystes upp av några lampor med hjälp av dieselgeneratorn som gick igång några timmar varje kväll. Jag samtalade med en del av de Kaxuyanas, fr.a.ungdomar, som talar portugisiska. Jag använde mig flitigt av de enstaka ord av Kaxuyanaspråket som jag lärt mig typ ”oktxe”, som betyder både hej, bra och tack, och det för en nordbo lättlärda ”mecanicaha” som betyder adjö, hej då. De flesta har varit i Oriximina, den närmaste staden en dagsresa bort, och några också i Santarem, som har ca 300 000 invånare. Resorna till Oriximina görs inte minst i samband med försäljning av maniok, som bereds i byn och som utgör den främsta penninginkomsten. De uttryckte ingen önskan att flytta till stad utöver eventuellt för utbildning. En gradvist höjd standard i byn är dock klart önskvärd.

karibprojekt 5

Matförsörjningen verkar det inte vara något större problem med. Fiske föredras framför jakt efter kött, och floden har gott om fisk, som utgör proteinbasen i födan. Läcker fisk lagades varje dag, betydligt godare, tycker jag, än den i Sverige. En dag fångades tjoget halvmeterlånga breda fiskar, som rensades vid floden. Bl a maniok fås från de små odlingarna runt byn, och frukt finns också.

Den främsta hälsovården fås genom regelbundna besök av sjukvårdspersonal, som råkade komma när jag befann mig i byn. Det är ett team på tre personer, två kvinnor och en man, som är specialiserade på att resa runt till urfolksbyar. De gör ett omvittnat bra jobb och visar ett stort engagemang. De reser också till avlägsna urfolksbyar dit det kan behöves både en och två övernattningar i regnskogen. Det är en stor skillnad mot hur det är på andra hǻll i Amazonas som jag besökt där sjukvården för urfolk inte fungerar och sjukvårdspersonalen är oengagerad. Det är skönt att veta att ett framtida projekt inte behöver befatta sig med sjukvård, som är statens ansvar.

Många av deltagarna på utbildningen var från Kaxuyanas andra by Chapéu, som vi gjorde kortare besök i på dit- och återresa. Jag talade en del med Joaozinho, som lett grundandet av Chapéu och därför blivit ”hövding” där.

På mina små utflykter i byn träffade jag också en brasiliansk missionär och dennes familj. Han har inte den historiska belastningen från den tvångsartade förflyttningen, då han är från en annan kyrka, men familjens närvaro är inte oproblematisk. Det blev jag varse när den den äldre man, som lärt ut hantverk, sjöng sånger som Kaxuyanas brukat använda, efter uppmuntran av Angela.

Han gjorde det med låg röst därför att sångerna var shamaninspirerade vilket Kaxuyanas uppgav inte uppskattas av missionären. Man vill eller vågar inte utmana denne genom att öppet sjunga dessa. Missionären håller sig dock neutral till Kaxuyanas organisation och ECAM och hindrar inte projektarbetet.

Det finns en tv i byn, som kan gå igång när dieselgeneratorn drivs. Det var inte särskilt många bybor som satt och tittade. När jag kollade var det en fotbollsmatch respektive jordbruksdokumentär som visades. Ingen av de famösa brasilianska såpoperorna syntes till. Byns kommunikation med omvärlden, inte minst med Kaxuyanas ledare utåt som är baserad i den närmaste staden (se nedan) och med vår och deras samarbetspartner ECAM, sköts med radioutrustning driven av solceller.

Det finns en skola för de lägsta sex klasserna i Santidade som har både en Kaxuyanalärare och en icke-urfolkslärare. Samma är sedan mer nyligen fallet med Chapéu. Skolorna finansieras av det offentliga skolväsendet, är ytterst enkla och inte särskilt bra.

Det var sol större delen av dagarna. Hettan och fuktigheten var stark och att varje dag efter kursens slut bada i floden, med byn och småodlingar på ena sidan och regnskogen på andra sidan, kändes som en fläkt från paradiset. Månaden jag reste, november, är den behagligaste för en nordbo i den här delen av Amazonas. Till skillnad från vad som brukar utspela sig efter ett dopp i en flod i Amazonas blir man vid den här tiden inte sönderbiten av insekter och inte heller på kvällstiden vid förflyttning i shorts och t-tröja. Man behövde inte ens myggnät på natten runt hängmattan. Jag hade bara ett fåtal bett vid avfärden från byn, bland det minsta jag varit med om.

karibprojekt 6

I samband med kursens avslut och avfärden blev det fest med långdans där hela byn var med. Många var klädda i traditionell festklädsel. Det var en mäktig upplevelse.

Mitt besök hade koordinerats med ännu en av projektets tre ingående komponenter, en workshop för skydd av urfolkens område. Jag följde workshopen, som skedde i Oriximina, under tre av dess fem dagar. Unga Kaxuyanas fick träning i att ta fram och detaljera koncept som deras egen kapacitet och resurser, hot mot deras land, och vilka institutioner och aktörer utifrån som påverkar dem. Utifrån sitt lands kultur- och naturvärdern, fick de t ex detaljera alla hot, både externa från olika grupper som vill få tag i urfolkets resurser, och interna t ex den egna avfallshanteringen. De placerade alla hot som kunde lokaliseras fysiskt, var och med ett eget nummer, på en karta över sitt land. De arbetade intensivt och kollektivt och hade ingen svårighet att lokalisera varje hot, även om de inte var vana vid kartor; de följde floder och bäckar, kartans konturer och byarnas lokalisering. Som utgångspunkt fanns karterade de Sedan rangordnade de nivån på hotet genom att placera varje hot vid motsvarande koncentriska cirkel med byarna i centrum.

karibprojekt 7
En av Tunuyanafolkets byar

På detta sätt diskuterades och genomarbetades koncept efter koncept, problem efter problem. Det innebär nya sätt för Kaxuyanas att tänka och handla. De stöddes, och kursen leddes, på ett utmärkt sätt av ECAMs personal, som uppenbarligen kan sin sak och skapade förutsättningarna för ett bra genomförande i god anda. Olika pedagogiska metoder användes. Från ECAM deltog, förutom Pordeus och Angela, Meline som kan GIS och kartografi och med bl a Kaxuyanas producerat kartor, som är så viktiga för urfolkens stärkande. En volontär från ECAM deltog också samt, under en del av tiden, ECAMs chef Vasco. En ledare för grannstammen Tunuyanas, som kommer spela en viktig roll i det planerade 3-åriga projektet, deltog också i workshopen.

Kartläggning utförd på kursen, jämte ytterligare kartläggning utförd efter kursen av deltagarna, ingick i den skydds- och bevakningsplan som senare (i december) presenterades för samhällena.

Juventino, president för AIKATUK, som är organistionen för Kaxuyanas och systerfolken Tunuyanas och Kahiyanas, spelade också en viktig roll i workshopen. Medan Mauro jämte Joao do Vale står för ledarskapet i Santidade, är det Juventino som är ledaren utåt och den som kan och sköter kontakterna gentemot storsamhället. Han har en lång historia som ledare och var även han viktig roll vid Kaxuyanas återflytt till sina gamla områden. Juventino förstår myndigheter och kan förhandla. Omedelbart efter workshopen fick Juventino, med stöd från ECAM, resa till Brasilia för ett krismöte med statliga myndigheter angående en svår markkonflikt.

Att koordinera mitt besök även med den tredje komponenten i projektet, stärkandet av styrningen av AIKATUK, var inte möjligt logistiskt. Seminariet för organisationsförstärkning skedde snart efteråt i Santarem, och slogs samman med annan finansiering för att möjliggöra närvaro av urfolksorganisationer från hela Karibkorridoren och för samverkan dem emellan.

I Oriximina hade jag långa samtal med ECAM om projektet, om situationen i regionen, om de olika urfolken i Karibkorridoren, om ECAM självt och, inte minst, om det kommande treåriga projektet. AIKATUK var närvarande vid en del av samtalen. Kaxuyna, Tunuyana och Kahiyana har återvänt till sina traditionella områden efter 30 års frånvaro. De är därför inte erkända på samma sätt som de andra urfolken i Karib som fått sina områden demarkerade och har inte kunnat bilda sina egna nätverk i regionen grundat på formellt erkännande av deras närvaro. De har fått kämpa från en marginaliserad position och därför kommer en tyngdpunkt i det kommande projektet ligga på dessa tre folk. Hixkaryanas organisation CGPH kommer därnäst i fokus, men många fler urfolkkommuner kommer att ingå.

Övergripande
Huvuddelen av Karibkorridoren finns i den enorma delstaten Para, vars miljödepartement ECAM har en god arbetsrelation till. Delstaten jämte dess guvernör har, trots historisk belastning, ställt sig bakom korridoren (som den har ett annat namn för, Calha Norte), och samverkar med det halva dussinet NGO:s, inklusive ECAM, som verkar där. ECAM är den enda av dessa som fokuserar på urfolk. Från den federala regeringen är signalerna blandade. Den nya miljölagen har försvagat miljöskyddet och regnskogsnedhuggningen har ökat, även om den är långt under tidigare maximala nivåer. Den brasilianska presidenten har, trots ett engagemang för fattiga människor i allmänhet, inte visat stöd för urfolk och deras marker.

Följande skriver jag på engelska för att möjliggöra utbyte med ECAM.

Memo to ECAM
The new 3-year proposal will be centered on AIKATUK (Kaxuyanas, Tunuyanas and Kahiyanas) in the Cachorro River basin, with organizational strengthening, indigenous territorial management, alternative income generation and regional/local outreach strategy in the Karib corridor buffer zone. Secondarily, CGPH, the association for the Hixkariyana living in the Nhamunda river basin will be included, and, more indirectly, the Wai Wai who occupy a central part of the region in the Trombetas river basin. The strengthening of these indigenous peoples in the Karib corridor will also benefit the Tiriyo, Wayana, Apalai and smaller tribes who live in the Tumucumaque and Rio Paru D’Este Indigenous territories on the eastern side of the corridor. In total close to a hundred indigenous villages will be positively impacted by the work.

The need to further strengthen the inclusion of the associations of all these peoples in the planning work for the coming proposal was also discussed, although AIKATUK and CGPH will be the most involved. ECAM has long-standing contact with all of the associations, and the conditions are in place for such a strengthening. The five associations are:

  • AIKATUK, which is already strongly involved and which unites the peoples of the two million hectare Trombetas Cachorro not demarcated region, but with emerging official recognition during the time of the project funded from Sweden. This means, in addition to the the Kaxuyana tribe, the Tunuyana, Kahiyana, some Hixkariyana and some Wai-Wai. The importance of including the isolated Tunuyana people better in the project preparation work already in early 2014 was stressed. ECAM will with other funding soon provide radio communication equipment for the larger Tunuyana village (post-travel remark: the radio equipment has already been purchased).

  • CGPH which unites the peoples of the one million hectare Namunda Mapuera demarcated indigenous territory. This means mainly the Hixkariyana and also some Wai-Wai. ECAM recently supported the assembly of CGPH and has a close connection to it.

  • APIM which unites the peoples of the four million hectare Trombetas Mapuera demarcated indigenous territory. This means mainly the Wai-Wai. A number of smaller tribes, generally living in harmony with the Wai-Wai, often intermarried with them and with the same or similar language, are usually included under the Wai-Wai heading, as is the case for some Hixkaryana living here.

  • APITIKATXI which unites the peoples of the 3.1 million hectare Parque do Tumucumaque (Indigenous Reserve). This means mainly the Tiriyo, Txikiyana and those Kaxuyana who were moved from their original lands in the Rio Cachorro basin and have not returned. Smaller tribes with only a few individuals who live here are the Mowayana and Aruak.

  • APIWA which unites the peoples of the 1.2 million hectare Rio Paru D’Este demarcated indigenous territory. This means the Wayana, Apalai and Tiriyo tribes.


Forum Syd's viewpoint that various authorities, loggers, miners, settlers and other actors in the region should be more visible within the project activities. This is a very relevant viewpoint, given the heavy presence of outside actors along the buffer zone i.e. the southern edge of the Karib corridor. In another part of the Amazon, ECAM has the lead role amongst NGO:s of influencing these kinds of actors. In and around the Karib corridor, it is the NGO Imazon that has the lead role and carries out this in a good way. However, ECAM has as a key role in working to include the needs of the indigenous peoples into this work, and to facilitate the participation of AIKATUK and other indigenous organizations. ECAM is one of the very few organizations in the region to focus its work on indigenous peoples.

In this context, it is valuable that ECAM is responsible for the indigenous component within the NGO consortium that holds a long-term agreement with the secretary of the environment of the state of Para. Preparations are being done to include this work in the 3-year proposal. In particular, the municipalities will be targeted. A strategy will be developed for working with the municipalities within which the indigenous territories are located, building positive feedback loops and bridges between indigenous populations and those settlers and townspeople who live in neighboring regions. Work to reach the buffer zone will tentatively be one of four main components in the new proposal. ECAM is already working on a similar strategy in its work in other regions in the Amazon and is currently evaluating options for which strategies and activities would be most appropriate for the Karib Corridor.

There is also the need to ensure an integrated and more regional strategy for the work coordinating with existing government policies on indigenous territorial management including the recently signed national policy on indigenous environmental management (PNGATI).

Also discussed was the critique in Forum Syd's decision memo about gender not being very visible in the subgoals and indicators of the project plan. Here we agreed that in this rather small first project it had not been possible to do more. In the planned 3-year proposal, there will be a stronger gender focus and ECAM, AIKATUK and I talked in some detail about how this could be achieved.

ECAM will help organize a program centered on empowering and training indigenous women including in alternative income generation, the work with associations, and natural resource use. As ECAM has done in other regions, it will design and structure courses specifically for indigenous women while also encouraging greater participation of women in general courses. The continued presence of a person like Angela will be important to increase women's participation in events outside their own villages.

We agreed on the desirability of having funding for the protection work from other sources and not only from the Rain Forest Society.

The anti-corruption document of Forum Syd was discussed. ECAM has in place some key elements of preventing corruption, one of which is the centralization of payments for purchases. With the exception of small amounts that have to be paid in cash, virtually all payments made in projects run by ECAM are made from the office in Brasilia. Vendors are chosen who do not demand cash. Payments to indigenous partners are made to cover a maximum of one month's costs, with receipts and a financial report required by ECAM before another payment is made. ECAM's accountant in Brasilia travels to indigenous NGO:s whom ECAM collaborates with, to aid and check the bookkeeping and controls.

We discussed the Association Strengthening workshop, to be done in collaboration with an educational NGO, IEPE. It will involve a cost share to include all the indigenous associations of this part of the Karib corridor, to strengthen the training and build greater interaction and bridges among the different associations. (The workshop was held just a few days later in Santarem).

As for the handicrafts workshop that I had particpated in, a change compared to plan was that it was redirected from a focus on developing a marketing plan to saving and spreading knowledge of handicrafts to the villagers as a whole, as a part of strengthening the cultural heritage of the Kaxuyanas. This was a result of discussions in the village in the months after the project application had been submitted. Once the community is strengthened and has received additional training, the project will begin the work on the comercialization of selected pieces by the community.

We agreed that ECAM will provide the basic documentation of the new proposal by March 10 to the Rain Forest Society, but with the logical framework with subgoals, activities and indicators already by February 25. This will give time for interaction between us until May 1 which is the deadline for submitting the proposal to Forum Syd. I told ECAM that the maximum budget for the proposal is around 250 000 euro for 2015 and 400 000 euro for each of 2016 and 2017. The Rain Forest Society has assured counterfunding for this, with the bulk provided by a Stockholm-based company, Erteco. Rain Forest Society recently signed an agreement with Erteco about this.