Reserapport från brasilianska Amazonas 27/2–6/3 2012
Denna reserapport är den första för vår nya Regnskogsförening och ska in på vårt färska embryo till sajt, regnskogsforeningen.se. Därför skriver jag på svenska i stället för som brukligt på engelska, trots att det senare har fördelar i kommunikationen med våra partners i syd. Min resa runt månadsskiftet februari/mars möjliggjordes av en gåva från samma företag i Stockholm, Erteco, som tidigare stött egeninsatsen för vårt gamla nötköttsprojekt.

hallbar kottp 6
Regnskog blir bete för köttdjur i Amazonas.

Vårt nötköttsprojekt, som vi nu hoppas göra en omstart av i vår nya Regnskogsförening, har överträffat alla förväntningar. Sedan 2008, när projektet gick igång på allvar (en liten förstudie hade gjorts innan) med fokus på de stora boskapsägarna, har deras nedhuggning av regnskog minskat kraftigt. Den hade börjat minska kraftigt redan efter 2004, då till stor del av konjunkturskäl. Ett trendbrott skedde, med fortsatt minskning från 2008 trots höjda nötköttspriser. Ranchägarnas – de stora boskapsägarnas – andel av nedhuggningen i Brasilien har gått ner från närmare 80 procent till runt 40 procent, och avskogningen i brasilianska Amazonas har sjunkit till 6 300 kvadratkilometer 2011, jämfört med 29 000 kvadratkilometer toppåret 2004. Det är en minskning med 77 procent. Det finns ett antal lyckligt samverkande orsaker bakom, men av allt att döma har vårt projekt gett ett viktigt bidrag som katalysator under den senare delen av den period då avskogningen minskat. Allt detta är så viktigt eftersom vi talar om stora arealer – Brasilien har enligt FAO stått för 44 procent av nettoförlusten av skog (avskogning minus återbeskogning) i hela världen under 00-talet, trots att landets avskogning kraftigt reducerades mot slutet.

Jag tillbringade först en knapp vecka i den brasilianska delstaten Acre, som gränsar mot Bolivia och Peru. Jag hade turen att kunna kombinera mitt besök med ett boskaps- och miljöseminarium i Acres huvudstad Rio Branco, som vid mitt besök hade översvämmade stadsdelar där folk fick ta sig fram i båtar. Översvämningar liksom torka har blivit vanligare i Amazonas, vilket kan bero på växthuseffekten.

hallbar kottp 7
Några av seminariedeltagarna.

Seminariet organiserades av vår samarbetspartner Amigos da Terra – Amazônia Brasileira, AdT, och bland deltagarna fanns ranchägare, miljöorganisationer, boskapsspecialister från ett statligt organ med flera. Jag hade förmånen att få träffa några av de främsta tänkarna och analytikerna kring Amazonas och nötkött. Vi gjorde också fältbesök hos ranchägare och mjölkbönder inom en 15 mils radie från Rio Branco. Ranchägarna på seminariet samt deras stödpersonal var från ranchägarnas förening i kommunen Paragominas i delstaten Pará. Även om Paragominas inte är typiskt, får det som hänt här illustrera den djupgående förändring som inletts på sina håll de senaste åren.

Miraklet i Paragominas
Paragominas, en kommun på cirka 20 000 kvadratkilometer (två tredjedelar av Smålands storlek), ligger i den södra delen av delstaten Pará, som är drygt en miljon kvadratkilometer och därmed lite mer än dubbelt så stor som Sverige. Södra Pará är ökänt som ett centrum för en intensiv, våldsam regnskogsnedhuggning, därtill med svåra sociala missförhållandet; mord på fackföreningsledare, slaveriliknande arbetsförhållanden hos en del ranchägare och mordet för några år sedan på en känd amerikansk nunna som engagerat sig för regnskog – sådana rapporter från södra Pará har jag sett många av. Och Paragominas har sedan sekelskiftet legat i absolut topp när det gällt avskogning i rankningen mellan kommunerna. Så var det fram till 2007, även om en minskning i den absoluta nedhuggningen började också här efter 2004. I snabb takt höggs och brändes cirka 40 procent av regnskogen i Paragominas, och hade det fortsatt så hade snart den sorgliga bild man kan se på alltför många ställen varit ett faktum: små spridda överblivna rester av skadad regnskog, omgivna av enorma arealer med illa skötta betesmarker och kanske några sojafält.

Det hade börjat hända positiva saker tidigare, men ett genombrott kom 2008 när Ministerio Publico – den allmänna åklagaren – i Pará tog itu med missförhållandena i södra Pará. Paragominas jämte ett antal andra kommuner fördes upp på en svart lista, där all kredit till boskapssektorn ströps. Både för slakterierna, som köper och slaktar nötdjuren, styckar, paketerar och fryser in köttet, och för många ranchägare, är krediter avgörande. 2008 erhöll boskapsägare 22 miljarder reais, cirka 85 miljarder kronor, i krediter, mestadels för inköp och skötsel av boskap, och slakterierna erhöll 8 miljarder reais, cirka 30 miljarder kronor (observera att dessa data gäller hela Brasilien, där den mesta boskapen ännu finns utanför Amazonas). Av de 8 miljarder reais till slakterierna erhölls 6 miljarder från den statliga banken BNDES, vilket var lika mycket som dess samlade investeringar i och kreditgivning till alla andra slag av industrier. Åklagaren träffade en överenskommelse med de fem största slakterierna, som tillsammans står för närmare hälften av inköpen av nötkött i Brasilien, att inte köpa boskap från rancher med illegal avskogning eller andra miljöbrott. En serie med andra åtgärder ledde till att 35 industrier och varuhuskedjor upphävde sina kontrakt med slakterier som köpt boskap från sådana rancher, varav flera låg i Paragominas. Därtill genomförde federala polisen och det statliga skogsorganet en mängd tuffa razzior mot illegal skogsnedhuggning runt om i Amazonas, inklusive Paragominas.

Kommunerna kunde frisläppas från svarta listan bara om dels nedhuggningen minskade med minst 40 procent jämfört med genomsnittet av de två senaste åren, dels – vilket visade sig vara det svåraste – att ”CAR” utfördes på lägst 80 procent av landsbygdsytan i hela Paragominas. CAR står för Cadastro Ambiental Rural, ungefär miljöräkenskaper på landsbygden. Varje egendom ska bli uppmätt, där alla gränshörnor får satellitbildstagna georeferenser, och där grannarna är överens om gränserna. Jordregistret har varit en djungel med osäkra och överlappande gränser och osäkert ägande. När en olaglig huggning gjorts har åtal inte kunnat väckas därför att man skyllt på varandra. Bland andra krav för att en CAR ska bli stadfäst märks bestämning och kartering av ”reserva legal” det vill säga den skogsareal där uttag av timmer och andra råvaror får göras men som aldrig får kalavverkas till exempel för bete. I Amazonas ska 80 procent av en egendom ingå i reserva legal, men för avskogning som skett före 2008 görs undantag så att andelen som lägst kan uppgå till 50 procent. Tidigare har ingen vetat var reserva legal finns, varför det inte har gått att få till några efterräkningar för den som hugger för mycket. Nu kunde man slå fast att 40 000 hektar för mycket har huggits ner i kommunen. Respektive egendom och ägare har identifierats, och ägarna har ålagts att genomföra kompensationsåtgärder, till exempel återbeskogning. Vidare krävs identifiering och kartering av områden med absolut miljöskydd, där ingenting alls får göras (främst längs med vattendrag och på branta sluttningar). Markanvändningen i övrigt karteras också.

Med en mekanism som CAR skapas den grundläggande ordning som är en förutsättning för att börja utveckla en rationell betesdrift baserad på sunda, beprövade kriterier och med regnskogs- och miljöhänsyn. Kontrasten är stor mot att bara bränna ner skogen och släppa in nötdjur med en erbarmligt låg köttproduktion per hektar som följd.

hallbar kottp 4
Valentim Judson, ”Mr. Boskapsspecialist” i Brasilien, talar om
ett skadeangripet betesparti på ranchen vi besökte utanför
Rio Branco.

Den svarta listan och polisens åtgärder fick en dramatisk effekt på beteendet hos ranchägarna och efter en tid även den politiska kommunledningen i Paragominas, som utropade kommunen till en ”Municipio Verde”, ”Grön kommun”. Nedhuggningen i Paragominas minskade med inte 40 procent utan med 80 procent på två år! CAR genomfördes på 80 procent av egendomsarealen, varpå kommunen fick lämna svarta listan. Nu har CAR gjorts på 94 procent av arealen, fick jag höra under dragningen från en miljöorganisation, TNC, i Rio Branco. TNC assisterar i framtagandet av CAR. I praktiken gör TNC en del av det som statsapparaten skulle göra men inte klarar av, eftersom den är så tungrodd. Vår partner Amigos da Terra, TNC och Greenpeace (se nedan) arbetar på mycket olika sätt och kompletterar varandra utmärkt.

En ranchägares omvändelse
13 ranchägare i Paragominas har anslutit sig till ett mycket aktivt arbete för förbättring av sin betesdrift. Det var en upplevelse att ingående tala med en av dem, Joaquim Lourero Pereira. En ranchägare med 60 kvadratkilometer mark, varav 35 med bete och 25 med regnskog. I och med chocken från strypningen av krediter och hotet om svårigheter att sälja sina djur till slakt, har han gjort en radikal omstart. Han hade bestämt sig för att komma upp i tre djurenheter per hektar, talade han om, jämfört med de för ranchägare typiska cirka 1,0 enheter som han tidigare haft. (En djurenhet motsvarar ett nötdjur på 450 kilo, det vill säga bara något mindre än en snittslaktvikt på 480 kilo, vilket betyder att det verkliga antalet djur är betydligt större).

Centralt på Joaquims ranch är införandet av betesrotation, där djuren förs vid precis rätt tidpunkt mellan inhägnade fållor, och applicering av konstgödsel. Båda åtgärderna testas. På vissa fält tillämpas bara den ena av åtgärderna, på andra fält båda åtgärderna och ytterligare fält sköts på det gamla sättet. Tidigare hade han haft gigantiska fält utan någon betesrotation. 2009 började Joaquim införa metoden. Bara denna relativt enkla åtgärd bör höja produktiviteten med minst 50 procent. Konstgödsel är dyrt, och jag är inte lika säker på det ekonomiska utfallet där, men de typiskt fattiga regnskogsjordarna i Pará mår bra av tillskott (till skillnad från de ovanligt rika jordarna i Acre som inte har samma behov). Ett komplement eller möjligen alternativ, som åtminstone kan minska på behovet av konstgödseln, är plantering av kvävebindande ärtväxter i betesfälten, vilket Joaquim ska börja med härnäst. Kanske kommer han inte upp i tre djurenheter per hektar, men klarar han två är det vackert så, och han kommer inte känna sig kränkt av att inte få hugga ner resten av regnskogen för bete.

Joaquims 25 kvadratkilometer regnskog är sargad efter hårda timmeruttag, där alla eftertraktade trädarter ner till ganska klena dimensioner tagits ut. Nu genomför han en systematisk inplantering av dylika arter i luckor i regnskogen, för att kunna göra nya timmeruttag av någon storlek snabbare. Det handlar ändå om en horisont på tiotals år; möjligen kan ett första uttag göras på begränsade ytor om cirka tio år. Att tänka så långt framåt är en revolution i en ranchägares attityd. Den långsiktiga planeringen hos en ranchägare har i princip inskränkts till att bestämma hur mycket skog man ska hugga ner för anläggning av bete per år för ett antal år framåt.

Framtagandet av kartan och skötselplanen har framkallat ett ansvar för och stolthet över sin egendom hos Joaquim, utöver att bara känna att han äger en massa mark och boskap. Det jag såg hos honom liknar – fast de är så oerhört olika – på ett sätt det jag upplevt med urfolk vars marker karterats och där skötselplaner tagits fram.

hallbar kottp 3
Mjölkbonden Chicão längst till vänster, ranchägaren Percio
tillika vice ordförande i Paragominas ranchägarförening
längst till höger, AdT:s boskapsspecialist (f.d. ranchchef)
Helio Maddalena näst längst till höger.

Ranchägarföreningen i Paragominas bjöd in mig för ett besök, och det skulle jag verkligen vilja tacka ja till vid tillfälle. De talade också om att en certifiering är på gång av deras fastigheter, och väckte frågan om försäljning till Sverige. Det kommer dock dröja några år tills kvantiteten certifierat nötkött blivit sådan att regelbundna leveranser kan erbjudas. Dock är några mycket stora rancher i delstaten Mato Grosso på gång att certifieras i år, och därifrån skulle möjligen en regelbundenhet kunna garanteras. Läge att vid tillfälle återuppta kontakten med den Stockholmsbaserade skandinaviska importören, tillika EU:s femte största importör av nötkött från Brasilien?

Det börjar vända
Med början 2005, året efter toppåret i nedhuggning 2004, började för första gången åtgärder genomföras som fick verklig och kraftig – och inte bara symbolisk, lokal eller tillfällig effekt – på nedhuggningen. Bland de viktigaste var insättandet av polis och skogsorganet mot illegal nedhuggning, inrättandet av fler skyddade områden, månatligen genomförda och för alla tillgängliga satellitbildsbaserade avskogningsdata, där man kan se var skog huggits ner och hur mycket, samt finansiella restriktioner och handelsrestriktioner mot dem som avskogat illegalt. Mycket av detta hade genomförts under lång tid, men varje åtgärd vidtogs isolerad för sig och gav därför ingen nämnvärd effekt. Nu sattes ett tryck bakom åtgärderna, de var mer uthålliga, de som hade ansvar för åtgärderna var mer bestämda och mindre öppna för korruption än tidigare, och åtgärderna fick en kombinerad kraft. Hundratals människor arresterades i aktioner som många gånger blev spektakulära. Intressenterna bakom nedhuggningen hade i stora regioner inte längre fritt spelrum och kunde inte genom kontakter, mutor eller våld lika lätt motverka åtgärderna som tidigare.

hallbar kottp 2
Ranchchefen Lucas visar fållorna på kartan över ranchen.

Klimathotet spelar också in. Olika klimatmodeller indikerar sämre betingelser för viktiga grödor i Brasilien. 2005 och 2010 drabbades Amazonas av en extrem torka, där 300 000 människor fick hjälpas med livsmedel och medicinsk assistans för att klara sig. Brasilien är världens fjärde största klimatgasutsläppare, och merparten av detta kommer från regnskogsnedhuggningen, samtidigt som jordbruket inklusive boskapssektorn i Amazonas bara står för 1,5 procent av Brasiliens BNP. Mot denna bakgrund lade 22 brasilianska storföretag från olika sektorer fram ett förslag inför klimatrundan COP-15 2009 om att avskogningen skulle reduceras och att policyer för detta måste tas fram. Nu var inte avskogningen bara något som bestämdes av regnskogsexploatörerna, och senare samma år tog Brasilien beslutet att till år 2020 reducera avskogningen med 80 procent jämfört med genomsnittet mellan 1996 och 2005.

Vårt nötköttsprojekt
Boskapssektorn kom nu uttryckligen upp på dagordningen, och där spelade vårt i sammanhanget lilla projekt på totalt några miljoner kronor en roll. Tidigare trodde man att grödor som soja (som förvisso har en stor betydelse, men bara en fjärdedel av nötköttets) och i sammanhanget mindre avgörande grödor, till exempel sockerrör (med tio miljoner hektar, varav hälften för etanol, jämfört med nötköttets 175 miljoner hektar), var de som drev avskogningen. Det fanns vad jag ser som en kanske kulturellt betingad oförmåga att se nötköttets roll, och jag minns alla år jag förgäves försökt få min dåvarande arbetsgivare WWF att ta sig an nötköttet. När rapporten i november 2007 från den månatliga avskogningsanalysen visade att nedhuggningen var på väg att vända uppåt igen, tog Brasilien beslutet att förbjuda etablering av sockerrörsodlingar i Amazonas. Det var ett bra och förvånansvärt radikalt beslut, men man berörde inte anläggning av bete för nötkött i Amazonas.

2008 lanserade vår partner Amigos da Terra, genom vårt projekt, rapporten ”O Rei do Gado” (Boskapens kungadöme), som pedagogiskt och grundligt tog upp nötköttets centrala roll i avskogningen. 2009 följdes denna upp av rapporten ”A Hora da Conta” (”Dags att betala räkningen”) som visade de senare ledens avgörande stöd till avskogningen (slakterierna, finansiärerna och varuhuskedjorna). Rapporterna kom precis rätt i tiden, och fick stort genomslag i media och ledde till och med, om jag inte minns fel, till ett uttalande från landets president. AdT har samarbetat nära med ovan nämnde åklagare i Pará. I augusti 2009 genomförde AdT det första mötet mellan alla leden i kedjan, från ranchägarorganisationer till alla senare led och även NGO:er, tekniker- och certifieringsorganisationer med flera. Nu slutade de olika leden att bara skylla på varandra, och det blev en viss gemensam förståelse för behovet av förändring.

Det var en stor tur att projektet genomfördes just de åren. När brasilianska myndigheter och politiker blev beredda att göra något mer systematiskt åt avskogningen, kom även nötköttsbetet med. Fram till dess hade det knappt blivit omnämnt, men nu tas det upp som samma sätt som de olika grödorna. Och eftersom betet är så mycket mer omfattande, har åtgärderna i praktiken kommit att volymmässigt främst få konsekvenser för expansionen av nötköttsbete, även om detta inte uttryckligen är målet. ”Oj, har vi över en miljon kvadratkilometer illa skött bete – då behöver vi ju inte hugga ner Amazonas för utveckling, utan kan se till att nyttja redan avskogad mark bättre”, var en annan av de slutsatser som en del beslutsfattare började dra. Regnskogsnedhuggning betyder inte längre samma sak som ekonomisk utveckling.

Greenpeace hade tidigare genomfört en framgångsrik kampanj mot soja, som ledde till ett moratorium mot nya sojaodlingar i Amazonas 2006. Nu hakade Greenpeace på AdT och genomförde en ny framgångsrik kampanj riktad mot de slakterier som köpte nötkött med ursprung i områden med illegal nedhuggning. Man kan säga att de aktiviteter och det nätverksbyggande, som finansieringen från Sverige möjliggjort, slagit in vad som blivit – jämfört med tidigare – relativt öppna dörrar, även om motståndet fortfarande är kraftigt på många håll.

Utifrån statistisk bearbetning har man kunnat beräkna att drygt 70 procent av variationen i avskogningen mellan olika år i brasilianska Amazonas berott på förändringar i nötkötts- och sojapriserna. Med början 2005 ändrades andelen; det året och 2006 sjönk andelen och bara cirka 45 procent berodde på sänkningen av dessa priser, vilket avspeglar de mer beslutsamma myndighetsinsatserna. Som nämnts ovan började avskogningen öka igen i slutet av 2007, men 2008 och 2009 skedde ett verkligt trendbrott. Trots att nötkötts- och sojapriserna – efter en nedgång under en del av 2008 – gick upp minskade nedhuggningen. Det tidigare sambandet mellan priser och nedhuggning var brutet.

Framtiden?
Kommunen Paragominas må vara bland de kommuner vars avskogning minskat allra mest, gruppen med de 13 ranchägarna som fullt ut anammat en hållbar och intensifierad nötdjursuppfödning må vara tämligen ovanlig, och hittills har bara enstaka kommuner kommit så långt att de fått lämna den svarta listan. Men även om stora skillnader finns mellan olika delar av Amazonas, har avskogningen reducerats kraftigt totalt sett. Inom Pará har 89 av 144 kommuner förklarat sig vilja ta efter Paragominas och söker genomföra CAR för de flesta egendomar, även om framgångarna är ojämna. Det arbete som åklagaren i Pará började har spridits till andra delstater, och ”gröna kommuner” utropas på många håll.

Vad kommer att hända framöver? Ett scenario är att avskogningen kommer fortsätta sjunka, och Brasilien nå sitt mål att till 2020 ha reducerat sin avskogning med 80 procent jämfört med det årliga snittet mellan 1996 och 2005, vilket skulle innebära 3 800 kvadratkilometer. Ett annat scenario är att olika motkrafter får genomslag så avskogningen tar fart igen. Utgången är inte given. Argumentet för det första alternativet är, tycker jag man kan säga, att när en förändringsprocess väl tagit fart tenderar den att fortsätta och att Brasilien, till skillnad från många andra regnskogsländer, har en institutionell förmåga att ta sig an problemen om viljan finns. I det andra alternativet, eller ett mellanalternativ, tror jag de båda följande faktorerna tillhör de viktigaste:

  1. Ranchägarna har kraftigt minskat sin nedhuggning. Generellt finns tecken på att en begränsad ökad intensifiering sker, men mer djupgående förbättringar har bara börjat tillämpas av ett fåtal (typ de 13 i Paragominas). Den stora delen av ranchägarkollektivet tittar på, avvaktar. De må ha slutat avskoga, men kommer de att haka på intensifieringen? För detta krävs ett verkligt engagemang utöver att ”bara” bestämma sig för att inte avskoga, kanske grundat på rädsla för lagföring. Ägaren behöver förändra sitt sätt att tänka och handla för att kunna övergå från att ha en delvis feodalliknande ranch till en mer modern, affärs- och hållbarhetsinriktad fastighet. Ägaren måste till exempel se till att den ansvarige får kompetens och drivkraft att avgöra när det är rätt dag att flytta djuren från en fålla till nästa och att se till att ogräs- och slyinvasioner bekämpas. Kanske behövs en ny chef för ranchen, om ägaren inte själv sköter fastigheten, vilket ofta är fallet. Och att rekrytera en kompetent ranchchef med sinne för de nya skötselprinciperna kan vara nog så svårt. Det kan krävas ny, mer vaken personal i stället för den extremt lågavlönade personal som det ofta är fråga om. Etcetera, etcetera.

    Om ranchägaren inte ger sig på intensifiering – vad händer när hans inkomster stagnerar eller sinar, marknaden ropar på mer kött med högre priser och hans regnskog står där och lockar? Kanske är han rädd för att göra en olaglig avskogning, men politisk mobilisering kan framstå som lockande – och har nyligen gjort sig gällande: I den nya skogslagen, som ska stadfästas i år, lyckades ranchägarnas allierade i den brasilianska kongressen genomdriva en amnesti för nedhuggningar utförda före 2008, på upp till 50 procent av egendomen (så att bara 50 procent skog, inte 80 procent, krävs). Det är inte svårt att tänka sig en situation där skogsandelen i lagen ändras efter en kraftig mobilisering från motkrafterna. Dessa ska inte underskattas. I Parás granndelstat Mato Grosso, av ungefär dubbla Sveriges storlek och med Amazonas största boskapshjord, ställde åklagaren liknande krav som i Pará, men motkrafterna lyckades skjuta upp verkställandet av flera krav.

    Att säkerställa att den kraftiga nedhuggningsminskningen är hållbar kräver ett fortsatt arbete, riktat mot de stora ägarna, för intensifiering, berikning av deras skog, säkerställande av icke avskogning med fortsatt beivrande av illegal nedhuggning, införandet av CAR, fortsatt användning av kredit- och köpinskränkningar mot de som inte sköter sig med mera.

  2. De mindre jordägarna har inte minskat sin nedhuggning i alls samma höga grad som de stora. Att så är fallet sluter vi oss till därför att större delen av den totala nedhuggningen finns på mindre ytor på något eller några enstaka hektar, i stället för de massiva nedhuggningar som kännetecknar ranchägare. En kontroll i en region mot ägarbilden bekräftade antagandet.

Det finns de mindre ägare som inte vågar hugga ner då de är rädda för lagföring, och det finns de som blivit åtsatta, men åtgärderna från statsmakten har inte träffat de små på tillnärmelsevis samma sätt som de stora. Vad gäller kontrollerna mot avskogning, är det av naturliga skäl så att myndigheterna inte kunnat eller velat agera på liknande sätt som mot de stora. De små är många fler varför de är svårare att nå, men en viktig faktor är etisk: Medan en utebliven avskogning för en ranchägare gör att han – kanske i värsta fall – får skjuta upp köpet av en ny bil eller familjens semesterresa till USA, kan effekten för den lille bli att familjen inte har råd med en sjukvårdsräkning eller skolavgift.

Effekten av skillnaden i förändrat beteende innebär att fördelningen i avskogningen mellan de båda grupperna har ändrats radikalt. Fram till för ett fåtal år sedan stod de stora för 80 procent av avskogningen. Sannolikt är deras andel nu i storleksordningen 40 procent. Sistnämnda siffra kan komma att höjas något, i och med att de stora högg ner onödigt mycket för några år sedan, så att där funnits markreserver att ta av. En framgångsrik motreaktion från de stora, med uppluckrade restriktioner som resultat, kan få deras andel av nedhuggningen att stiga betydligt. Men de små ägarnas, jämfört med tidigare, långt högre andel – i dag cirka 60 procent – är troligen här för att stanna.

De mindre jordägarna
I de diskussioner jag haft med AdT har tydligt framkommit behovet av en insats för att utveckla alternativ till den kultur av avskogning som finns hos de små jordägarna. Vi har vägt detta mot behovet av arbete gentemot de stora, och kommit fram till att satsa på de små av två anledningar.

Efter det att det svenska stödet till nötköttsprojektet fick avbrytas, har AdT ökat ansträngningarna att finna annan finansiering. Med mindre stöd från olika håll under 2011 lyckades man hanka sig fram, så att nätverk och förtroende upprätthölls. I januari i år erhöll man efter långa förhandlingar en större, långsiktig finansiering från en brasiliansk stiftelse för arbete riktat mot de stora. Det har blivit attraktivt att arbeta med de stora, medan ingen har tänkt på eller funnit de intressant att jobba med de små. Det andra skälet är att för den tänkta huvudfinansiären av det kommande projektet, Forum Syd/Sida, har fattigdomskriteriet hos målgruppen en central roll, och då är av förståeliga skäl de mindre jord/boskapsägarna mer lämpliga eftersom de flesta är fattiga.

Det senaste året som det finns data för, 2006, fanns 460 000 små jordägare i brasilianska Amazonas, definierade som ägare till mellan 5 och 200 hektar mark. De som äger under fem hektar undantogs, då man kan förmoda att sådana små egendomar vanligen redan är så gott som helt avskogade. Det är mängden med småbrukare som gör att avskogningen kan bli så pass stor, trots att var och en hugger ner så lite. Om vi för enkelhetens skull antar att varje liten jordägare hugger ner ett hektar regnskog (100 x 100 meter) utgör detta merparten av de 6 300 kvadratkilometer som höggs ner under 2011.

Det finns dåligt med samlad kunskap om vilka de egentligen är, deras situation och förutsättningar, vilket också förmodligen skiljer sig åt mellan olika regioner i det enorma Amazonas. Sannolikt står uppfödning av köttnötdjur för en stor del av nedhuggningen, antingen genom avverkning direkt för bete eller genom att i en första fas majs eller annan gröda odlas (för självhushållning snarare än för försäljning), varefter bete anläggs. Försäljningen av boskapen utgör den troligen viktigaste försäljningsinkomsten för många, ofta i form av försäljning av ungdjur till ranchägare som gör den mer krävande slutuppfödningen till slaktvikt.

Intensifiering av nötdjursskötseln är inte en lösning på problemet med avskogningen för de små. En intensifiering skulle tvärtom riskera att avskogningen ökar. Det har att göra med att nötköttdjur kräver stora arealer för att kunna ge en försörjning. Ett par tusen hektar brukar sättas som ett absolut minimum för en ranchägare. För en fattig familj, med långt lägre ställda krav på materiell standard, brukar tumregeln vara 500 hektar – fem kvadratkilometer – som minimum. I verkligheten har en liten boskapsägare sällan mer än 50–100 hektar mark. Då är det lätt att förstå att han till slut har huggit ner all skog och måste ge sig vidare, ofta för att hugga ner ny skog. Även om många har drömmen om att bli som en ranchägare, saknar de förutsättningarna eftersom de inte har mark och resurser nog. Nötdjursuppfödning förefaller vara en återvändsgränd för den lille.

Därför bör lösningen på avskogningsproblemet för de små inriktas på att utveckla alternativ till köttdjursuppfödning. Olika arbetsintensiva grödor odlade på små arealer, till exempel grönsaker, kan vara en framgångsrik väg för en del. Men en mer omfattande lösning kräver förmodligen något annat. Vår arbetshypotes är att lösningen för en betydande andel finns i övergång till mjölkdjur. Den mer arbetsintensiva och det långt högre – per djur och hektar – värdeskapande arbetet med mjölkdjur, jämfört med köttdjur, innebär att det räcker med i storleksordningen några tiotal hektar mark för att försörja en småbondefamilj (jämfört med de 500 hektaren för köttdjur). Det finns en ökande efterfrågan på mjölkprodukter, inte minst mjölk, yoghurt och ost, i Brasilien, en efterfrågan som inte täcks av inhemsk produktion. Även om skötseln av mjölk- respektive köttdjur skiljer sig åt, har köttbonden en erfarenhet av nötboskap, och en övergång till mjölkdjur framstår inte som oöverkomlig. Men det finns naturligtvis svårigheter, som behov av rådgivning inför en övergång till de mer kunskapskrävande mjölkdjuren och avsaknad av uppköpare/mejerier i många områden.

hallbar kottp 1
Mjölkbonden José Pereira ”Pintado” da Silva, som jämte tre
syskon har 70 mjölkkor.

Vilka är småbrukarna? AdT, liksom jag själv, har i olika sammanhang kommit i kontakt med småbrukare, men inte på något systematiskt sätt och vi känner inte till någon annan miljöorganisation med denna erfarenhet heller. Ett första angreppssätt är att genomföra en studie av förutsättningar, villkor och förhållanden för småbrukarna i olika regioner i Amazonas, på liknande sätt som vi gjorde när vi i MJV:s regi drog igång nötköttsprojektet med Forum Syd-medel. Skillnaden nu är att projektstorleken för det första året, 2013, begränsas starkt då första årets bidrag från Forum Syd/Sida till en ny organisation som Regnskogsföreningen är maximerat till 200 000 kronor. I diskussionen med AdT (bland annat med Roberto Smeraldi, chefen, och Helio Maddalena, boskapsspecialisten) åtog sig organisationen därför att få in medel för studien från andra givare.

Det svenska stödet kan då fokuseras på möten/seminarier/utvärdering (”stakeholder meetings”) med berörda parter, från organisation(er) som representerar småbrukare, till jordbruks- och boskapsspecialister. Mötena har som syfte att pröva slutsatserna från studien, och att göra ett avstamp inför en större projektansökan för 2014 och 2015, att lämnas in första maj 2013. Studien beräknas genomföras under slutet av 2012, medan den svenskstödda insatsen, om denna godkänns av Forum Syd, genomförs mellan mitten av januari 2013 (när utbetalning sker) och mitten av mars samma år. Projektansökan får skrivas mitten av mars till sista april 2013. Det blir bråttom, men så måste schemat se ut givet tidpunkterna för utbetalning och ansökan.
Ansökan för 2013 års projekt ska vara Forum Syd tillhanda första maj, och AdT och jag kom överens om ett schema för gången fram till dess.

Besök hos jordbrukare
Ihop med de andra seminariedeltagarna besökte jag två mjölkbönder och en ranch samt på egen hand en kombinerad majsodlare och köttdjursuppfödare. Alla fastigheterna är välskötta, även om ingen av dem nådde produktionen per hektar hos dem jag besökte våren 2009, vilka fortfarande troligen är nummer 1 i Acre (ranchägaren Chico med sina 3,0 djurenheter per hektar, se avsnitt 4.2 i reserapporten från det besöket, respektive mjölkbonden Villas med sina 10 mjölkkor per hektar, avsnitt 4.3). Var och en av dem som vi nu besökte hade en fascinerande historia att berätta, och nedan ger jag en kort inblick, men vad gäller produktionsbetingelserna går jag inte in på närmare detaljer utan hänvisar till rapporten från 2009.

Brasilien är världens allra mest ojämlika land vad gäller inkomstfördelning (Sverige är världens mest jämlika, så vi är varandras absoluta motpoler), beroende på det historiska feodala arvet. När portugiserna kom till Brasilien tog de med sig sitt feodala system, och ett fåtal godsägare la under sig den mesta marken. Systemet har reproducerats i Amazonas, där den mesta marken ägs av ranchägare med tusentals hektar, medan småbönderna har tiotals hektar. Däremellan har det saknats en medelklass, även om en sådan nu börjar bildas.

hallbar kottp 5
Kött- och majsbonden. Högst upp till vänster skymtar en bit
av de stora majsfälten.

Ett exempel på den senare är den majs- och köttbonde, vars namn jag glömt och som jag, utanför seminariet, besökte tillsammans med en rådgivare från jordbruksorganet. Han passar inte in i någon mall, och utgör exempel på en småbonde som med hårt arbete får ut en hög produktion och har lyckats köpa till sig mer angränsande mark och ekonomiskt nu befinner sig i en välbeställd medelgrupp. Han hade kommit som ung pojke från östra Brasilien till Acre för 30 år sedan. Hans familj slog upp läger under plastskynken i regnskogen. Sen har han med målmedvetet arbete kommit dit han är nu, med 300 hektar och den ekonomiska tyngdpunkten i 80 hektar mekaniserad majsodling. Skördetröskan hyrs in från kooperativet som han tillhör. Han har även fält med sockerrör och olika specialgrödor. 60 köttnötdjur har han också; de är bra att ha som en reserv, och när han behöver pengar kan han sälja lite boskap.

Egentligen skulle ranchbesöket ihop med seminariedeltagarna ske hos Chico, den ranchägare som jag besökte 2009 och som fortfarande är den bäste i Acre, med nästan ouppnåeliga 3,0 djurenheter per hektar. Översvämningarna längs vägarna dit hindrade oss från besöket, så vi for i stället till en ranch på motsatt håll från Rio Branco räknat. Där träffade vi ranchchefen Lucas, vars chef ägaren befann sig på annan ort. Visningen började med en redogörelse framför fastighetskartorna, varefter en expedition gjordes i jeepar. Vägarna var blöta och leriga och vi blev fast i en uppförsbacke varefter vi fortsatte till fots, lagom leriga. Det blev mycket diskussioner mellan ranchchefen och ranchägarna från Paragominas. Vi besåg bland annat smärre skadedrabbade betespartier, varvid Judson Valentim, Brasiliens grå eminens i boskapskunnande och särskilt specialist på bete, kunde förklara vad skadorna berodde på, vad man skulle göra för att återställa partierna och hur man förebygger nya skador.

Det var ordning och reda på den ranchen, ingen tvekan om den saken. Totalt var ranchen på knappt 6 000 hektar med ungefär lika delar regnskog och bete. Cirka 14 ”modulos” (övergripande betesområden) med vardera 4–7 ”piquetes” (betesfållor) innebar totalt 70 fållor, det vill säga drygt 40 hektar per fålla i snitt. Ranchen hade drygt två djurenheter per hektar.

Mjölkbonden Chicão flyttade till sin fastighet när alla de 67 hektaren var regnskog, nu fanns 10 hektar kvar som ska förbli regnskog och som han nyttjar för virke och ved för eget behov. Han hade försökt med samma extremt intensiva system som bonden Villas, som jag skrev om i min reserapport från 2009. Chicão hade haft 28 små fållor om sammanlagt 1,1 hektar (alltså endast 393 kvadratmeter per fålla), som han konstgödslade. Men han hade inte tillgång till konstbevattning, så mjölkproduktionen blev för låg under torrtiden (de cirka tre månader då det regnar minst), och korna mådde inte bra. Bland annat därför hade han övergivit detta krävande system och hade nu ett medelintensivt system (men jämfört med köttbönderna mycket intensivt) med större fållor. Chicão har en arbetsintensiv sockerrörsodling på ett hektar, för att komplettera kornas föda under torrtiden. Det finns delade uppfattningar, men många inklusive seminariedeltagarna anser att Villas högintensiva system inte är upprepningsbart i större skala, då det kräver optimala förhållanden och näst intill perfektionism av brukarna; allt måste klaffa.

Ett system liknande det som Chicão nu har är förmodligen det som är mest realistiskt, och det fungerar bra för en bonde med Chicãos areal, vilken är ganska typisk för en småbrukare i brasilianska Amazonas. Det finns de som liksom Villas bara har ett fåtal hektar, men de flesta har 50 –100 hektar, och det räcker gott för en hållbar mjölkdjursbesättning med kor och ungdjur skötta med den intensitet som Chicão har. Chicão, som liksom nästan alla småbrukare kommer från fattiga förhållanden, har en fru som gått en längre utbildning och blivit lärare. Det fick till resultat att Chicão uteslöts från all form av statligt stöd, eftersom hans familj inte passade in i mallen för stödformerna. ”Så fungerar Brasilien”, blev kommentaren från en av seminariedeltagarna. Chicão hade drivit en lång kamp för att få äganderätt till marken. Han hade också gett sig på en misslyckad större majssatsning som försatt honom i skuld. Nu satsar han enbart på mjölkproduktion. Han odlar ingen spannmål typ majs för egen konsumtion. Det är mer lönsamt och praktiskt att köpa detta för att kunna koncentrera sig på mjölkproduktionen.

Mjölkbonden José Pereira da Silva, kallad José ”Pintado”, har ihop med två bröder och en syster en fastighet på 250 hektar inklusive regnskog. De fyra familjerna har tillsammans 70 mjölkkor, 70 kalvar, 80 dräktiga kor och 120 ungdjur, och ett system som i intensitet och i övrigt liknar Chicãos. Liksom Chicão har man inget annat än mjölkproduktion, bortsett från en mindre mängd sockerrör för att ha extra foder under torrtiden samt lite kyckling med mera för eget bruk. José Pintado och Chicão har båda fått det mycket bättre ställt tack vare mjölkproduktionen.

Jag försökte förgäves ordna ett besök hos en småbrukare med köttnötdjur som avskogar. Det verkar helt enkelt inte finnas någon i den region vi besökte, beroende på att Acres delstatsregering är den mest regnskogsvänliga i Amazonas och har fått många småbrukare att låta bli att avskoga. Det finns avskogare i delstaten men längre bort från Rio Branco.

Slutord
Det känns rätt att satsa på de mindre jordägarna. Det blir, precis som fallet var i inledningen av det tidigare nötköttsprojektet med ranchägarna, ett pionjärarbete – men varför inte? På slutet av mötet med AdT i São Paulo, innan jag reste hem, sa jag med glimten i ögat att om fem år ska vi kunna se samma framgång med satsningen på de små som vi sett för de stora sen vi började jobba med dem för fem år sen. Vi bör dock inte räkna med att det blir samma stora framgång så snabbt med de mindre jordägarna, givet att de är så många, troligen mer olikartade sinsemellan än ranchägarkollektivet, och att en av de framgångsrika metoderna mot de storas avskogning, beivrande och hot om köp/kreditbojkott, inte är etiskt och praktiskt genomförbart, då de mindre saknar alternativ försörjning. Å andra sidan behöver vi inte ha en lika stor tur att ligga precis så rätt i tiden som vi gjorde med de stora; intuitivt känns det som att det är rätt tid att ta sig an den nu största avskogaren, de mindre jordägarna. Ihop med andra goda krafter som förhoppningsvis kommer att mobiliseras, ska vi bidra till en kraftig avskogningsminskning hos de mindre jordägarna – det måste vara vår ambition!

År 2010 hade 71 miljoner hektar (1,6 gånger Sveriges storlek) i brasilianska Amazonas avskogats, vilket utgör 18 procent av den ursprungliga regnskogen. Med den kraftiga minskning av de storas avskogning som varit, och med den förhoppningsvis kraftiga minskning av de mindres som vi ska uppnå (!), kan vi våga hoppas på att nå det stolta mål som AdT jämte andra miljöorganisationer och även en lång rad andra, däribland tjogtals kommuner, har satt upp: ”Desmatamento Zero” = Noll Avskogning. (I praktiken ”näst intill noll avskogning”; att nå exakt noll är knappast möjligt eller ens önskvärt. Till exempel ska ett urfolk ha en fortsatt rätt att hugga ner för en mindre odling på sitt territorium, och en mycket begränsad avskogning ovanpå och alldeles intill en värdefull metall- eller oljefyndighet är acceptabel, däremot inte sedvanlig massiv avskogning och miljöförstöring runt omkring). Eftersom Brasilien rymmer en tredjedel av världens kvarvarande tropiska regnskog, skulle detta innebära en stor seger inte bara för Brasilien utan också för världens klimat och biologiska mångfald. Det skulle kännas som en oerhörd ynnest att få ge ett litet bidrag till Desmatamento Zero.