sockerhavet 1
Mabira, bild Mikael Stenberg

Mörkret faller och märkliga skrik hörs från olika håll i skogen. Människor i nöd ? Nej, det är trädgrävlingar – kaninstora knubbiga djur vars närmaste släktingar är elefanterna. De sover i hålor och skrevor i träden och kommer ut på natten för att leta mat i form av bär, frukter och småkryp. De får sällskap av olika halvapor – den lilla spänstiga galagon som jagar insekter i den lägre vegetationen och den sävliga potton som håller till högre upp i lövverket. Natten är deras. När sedan dagen gryr vaknar andra till liv. Två olika sorters apor rör sig i flera flockar uppe i trädkronorna runt om i skogen. De är rödsvansade markattor och gråkindade mangaber. Fågelsången tar fart och högt upp bland kronorna flaxar det runt grå jakopapegojor, näshornsfåglar och jätteturakoer (som ser ut som en blandning av gök och papegoja).

I den kanske mest expansiva delen av Uganda, knappt två timmars bilfärd från huvudstaden Kampala, strax norr om Victorisjön ligger Mabira – en kvarleva av de täta skogar som en gång täckte regionen. Mabira är en regnskog om än inte så fuktig som de man finner längre västerut där det enorma Kongobäckenet börjar. Isoleringen från de mer sammanhängande regnskogarna man hittar där har säkerligen påverkat Mabiraskogens hydrologi och biologiska mångfald. Stora djur som elefanter, bufflar, bongoantiloper och schimpanser finns inte längre kvar här, men Mabira är ändå en viktig tillflykt för många djur och växter som behöver denna typ av skog för att överleva. Med sina ca 300 kvadratkilometer är Mabira en grön levande oas i ett sterilt hav av sockerrörsplantager. Det är bara att jämföra. I skogen har 312 olika trädarter identifierats och därtill alla övriga växter som hör till. Utanför skogen består landskapet i princip av två arter – sockerrör och några bestånd med planterade tallar. De senare planteras som ”kompensation” för den regnskog som huggits ner. Varken djur, växter eller människor har någon glädje av dessa exotiska monokulturer.

sockerhavet 2
Mabira, bild Mikael Stenberg

Trots att Mabira varit skyddad som skogsresevat sedan 1932 har det inte hindrat illegala avverkningar och storskaliga exploateringsplaner. 2007 bestämde sig Sugar Corporation of Uganda Limited (SCOUL) ägt av dels staten i Uganda och det privata indiska Metha för att utvidga de redan omfattande arealerna av sockerplantager i regionen. En tredjedel av Mabira skulle skövlas för att ge plats åt sockerrör. Protesterna kom oundvikligen. Miljöaktivister opponerade sig genast mot planerna. Detsamma gjorde lokalbefolkningen i och runt Mabira. Presidenten Museveni, med egna intressen i affären, var för exploateringen och menade att de som motsatte sig planerna var emot utveckling av landet. Åtminstone tre personer dödades under de protester som ägde rum och många fängslades. 2010 frigavs dessa personer när en jury fann anklagelserna ogrundade. Ugandas kung och den engelska kyrkan i Mukonodistriktet (där Mabira ligger) var starkt emot exploateringsplanerna och erbjöd annan mark för sockerbolaget, vilket löste krisen tillfälligt.

Striden om Mabira är inte slut. Sedan 2011 har planerna börjat ta fart igen. Det är ett enormt tryck på marken och företaget Metha har inte gett upp än. Företaget har sin fabrik endast 10 km från skogen. Marken Mabira växer på är eftertraktad och exploatörerna menar att det inte finns annan mark som lämpar sig för utvidgande av sockerrörsplantager. Många tjänstemän och andra statligt anställda vågar inte ta ställning i frågan trots att skogen formellt har ett skydd, av rädsla att bli av med sina jobb.

sockerhavet 3

För att bättre kunna stå emot exploateringsintressen och ta tillvaro byarnas intresse bildades Mabira Forest Integrated Community Organization (MAFICO) som består av de människor som bor i och runt omkring Mabira. Organisationen har lyckats mobilisera 72 byar i området och har som mål att förbättra levnadsvillkoren för lokalbefolkningen och bevara och använda skogen på ett långsiktigt hållbart sätt. Naturvård, miljöutbildning, nätverksarbete, ekoturism och andra inkomstbringande aktiviteter står på organisationens agenda. Förutom utbildning för de lokala byborna tar organisationen också emot skolklasser från Kampala och närliggande städer som Lugazi och Jinja – allt från små barn till universitetsstudenter. Eleverna tas emot i den camp man satt upp vid Griffin Falls. En förhoppning är att skapa ökade kunskaper om regnskogen och vikten att bevara den. MAFICO spelar en central roll i kampen för Mabiraskogens överlevnad.

Skogen naggas ständigt i kanterna och ett av vattendragen är kraftigt förorenat från sockerplantagerna. Byarna runtomkring gynnas inte av exploateringen då det mesta av arbetskraften på sockerrörsfälten hämtas från annat håll. Tvärtom förlorar de viktiga naturresurser, som de är beroende av, om skogen försvinner. Skogen fungerar som skafferi, apotek, klimatstabilisering och erosionsskydd. Man får hoppas att kortsiktiga vinstintressen inte vinner över långsiktigt tänkande, och att denna skog bevaras och nyttjas hållbart av lokalbefolkningen som kämpar för att få ha sin viktiga resurs kvar.

Det vore tragiskt om det blev socker av regnskogen.